Som filmkritiker är det nuförtiden lätt att klaga på avsaknad av originella idéer. Eftersom så kallade remakes och uppföljningar avlöser varandra kan den som tittar på mer eller mindre all film tröttna rejält. Vilket innebär att en originell idé såklart landar väl hos en recensent. Och om någon film haft en originell idé på senare tid är det ”Diamantino”.
Diamantino Matamouros är världens största fotbollsstjärna, och kanske världens största oskuld i alla bemärkelser. En superhet, lätt korkad bollkonstnär med ett hjärta av guld. När han spelar försvinner han i en sagovärld där de andra spelarna ersätts av stora pekineservalpar med fluffiga, rosa moln omkring dem. Han har tagit Portugal till final, mot Sverige (!). Det tar alltså inte många minuter innan filmen introducerar sig som en fabel där verkligheten får samsas med det otroliga. Den realiteten behöver du acceptera för att njuta. Strax innan VM-finalen har Diamantino varit ute på sin yacht tillsammans med pappan då en flyktingbåt närmat sig dem. När pappa förklarar att de är flyktingar och behöver hjälp frågar Diamantino vad flyktingar är. Händelsen sätter djupa spår i den dittills sorgfria Diamantino, och försätter honom i en form av kris. I matchen mot Sverige tappar han därmed fokus och plötsligt missar han en straff som innebär att Sveriges vinner. Diamantino blir ett skämt och fansen tävlar om att göra internet-memes om honom. Under finalen går också hans älskade pappa bort, vilket innebär att han blir helt ensam i världen. Hans groteskt onda tvillingsystrar är nämligen bara ute efter hans pengar.
Diamantino bestämmer sig för att han ska adoptera ett flyktingbarn och hjälpa flyktingar i allmänhet. Samtidigt får systrarna ett erbjudande som innebär maximalt utnyttjande av den intellektuellt utmanade brodern. Ett parti som förespråkar ”Pexit” anlitar en forskare för att experimentera med Diamantinos fotbollsgeni. Samtidigt lägger sig säkerhetstjänsten i fotbollsstjärnans önskemål om att ta hand om ett flyktingbarn. En kvinnlig, vuxen agent låtsas ara flyktingpojken Rahim.
Under all absurditet ligger subversiva budskap om ett Europa som cyniskt utnyttjar människor för sina egna syften. Om främlingsfientliga partier som skrämmer. Om en värld som blivit galen och exploaterar människors godhet. Framförallt om tolerans. Filmen ”Diamantino” är inte av den lättsmälta karaktären. Däremot något unikt och värdefullt bara du kan hantera det idiosynkratiska.