Film
The Holdovers
Cnema
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Paul Giamatti, Dominic Sessa, Da'Vine Joy Randolph, Carrie Preston, Brady Hepner m fl.
Betyg: 3.5
I en egensinnig blandning av komedi och tragedi är där man brukar hitta Alexander Payne. Inte för att kombinationen är så ovanlig men Payne gör det på sitt eget sätt. Bland hans filmer finns ”Sideways”, ”About Schmidt”, ”Election” och ”The Descendants”. Alla dessa filmer är som egna varumärken i sig. ”The Holdovers” fungerar på liknande sätt även om den prickar in rätt hårt på igenkänning också. Det är något i den som känns redan upplevt. Jag tänker ganska lätt på ”Döda poeters sällskap” eller ”Rushmore” även om de alla tre är väldigt olika filmer. Vi lever i en nostalgisk tid, då nuvarande världsproblem får oss att längta efter enklare tillvaro och i den mixen kommer Paynes nyaste film väl in.
Nostalgi passar in väl som känsla på en film vars ena huvudroll spelas av en historielärare. Att titta bakåt är en diskurs i den här filmen. Den tittar bakåt på karaktärer som tittar bakåt. Han är läraren Paul på internatskolan Barton Academy. När det är dags för julledighet får han uppdraget att stanna kvar med de elever som inte har någonstans att ta vägen. De flestas fall löser sig förutom Angus vars mamma gift om sig med en rik man som vill resa utan barn. Kvar på skolan finns också kocken Mary vars son, före detta Barton-elev, gått bort i Vietnamkriget. Hon vill vara så nära sin son hon kan. Så det blir en berättelse om hur en butter lärare kommer nära en elev. Hur tre ensamma personer finner varandra på precis rätt sätt.
Att porträttera människor som på olika sätt inte fått en rättvis utdelning av livet är Alexander Paynes specialitet. Här är det nästan koncentrerat i mängd. Mary, Paul och Angus är särskilt drabbade på olika sätt och inte heller turen har varit på deras sida. ”The Holdovers” är sentimental men Payne är ofta så pass amerikansk att sentimentalitet finns med som en ingrediens. Det blir inte för mycket utan känslor manövreras väl under speltiden, förutom eventuellt mot slutet. Det är som om regissören förstår sin publik och vet när han ska öppna kranen och inte. Ibland är en tår på väg och då slår Payne till med en skickligt humoristisk detalj som skapar en liten tornado av olika känslor. Men nostalgin känns på ett märkligt sätt inte som dåtid, den har hängt med till nutid. Känslorna är universella.