Film

Judy

Filmstaden

Regi: Rupert Goold

I rollerna: Renée Zellweger, Darci Shaw, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Jessie Buckley, Michael Gambon m fl.

Betyg: * * *

När vi skalar av allt handlar de flesta filmer om något annat än vad de förefaller. Musikbiografier däremot är en rättfram genre som ofta innehåller många år av en legends liv. "Judy" är i det sammanhanget något av ett undantag. Rupert Goolds film fokuserar på några år av Judy Garlands liv. Vad regissören i praktiken skildrar är Hollywoods utnyttjande av dess stjärnor på den tiden, med en övergång till sådant som egentligen inte förbättrats idag heller.

Filmen inleder hos en ung Judy som får en variant av ett så kallat "pep talk" från filmstudiochefen Louis B Mayer. Han förklarar att hon inte är vackrast, smartast eller så annorlunda från någon annan dussinflicka i amerikanska mellanvästern men att hon har något unikt. Rösten, den silkeslena med en självklar elasticitet och bredd. När unga Judy känner sig pressad av livsstilen förklarar Mayer att hon förvisso kan ge upp drömmarna och bli sekreterare men att hennes kall är att sjunga.

Minnen från tonåren blandas med Garlands sista tid i livet där hon slåss för vårdnaden om sina samtidigt som hon behöver tjäna pengar för att kunna ta hand om dem. Lösningen blir London, Storbritannien där hon ska ge föreställningar varje kväll.

Renée Zellweger är inte porträttlik Garland. Ändå lyckas hon ofta att fånga den utmattade och stressade kvinna som var tvungen att uppträda för sitt uppehälle. Även om viskningar om en ny Oscar blivit utrop är jag tveksam. Rollen är inte skriven med kött och blod i åtanke utan en symbolfigur. Något som påverkar Zellwegers gestaltning. Medan hon ibland får fram det råa och äkta finns också många scener där Zellweger imiterar mycket mer än skådespelar. En film om någon bör visa dem bakom kulisserna. Judy Garland var komplex nog att inte vara endast en lustig figur eller ett offer. Rådande trenden att skådespelare tar sig an sång när de porträtterar musiker är inte alltid av godo. Renée Zellweger är ingen Judy Garland och det hörs. Något som inte helt matchar filmens inledning om att hennes gyllene röst är vad som särskiljer henne från alla andra. Zellweger kan sjunga men inte på samma nivå som förlagan.

Det märkligaste med "Judy" är att trots en martyrskildring lyckas Goold inte fånga hur illa det var för Garland ändå. Att den före detta storstjärnan multipla gånger försökte ta sitt liv finns inte med i filmen. Den orsak och verkan som förklaras med hur unga Frances Gumm tvingades in i en fåra missar nästan en helt annan dimension, Garlands familjs roll i hennes öde.