I boden på gården har Angelica Palm sina vaktlar, 23 hönor och 2 tuppar. Djur har alltid varit viktigt för henne och längtan efter vaktlar har funnits länge. När Angelica flyttade till hus tillsammans med sin man 2013, kunde hon äntligen skaffa sina första japanska vaktlar.
– Jag ville ha en ras som inte låter så mycket och som inte tar så mycket plats. När vi flyttade hit fanns det plats och allt klickade. Innan bodde jag i lägenhet i Finspång och även om det går att ha dem i bur i lägenhet vill jag kunna ha dem så de kan gå ut i solljuset, säger Angelica.
Att vara hos vaktlarna ger henne ett lugn.
– För en hästtjej är att få gå ut i stallet och mocka skit som näring för själen. Det är så mycket annat i vardagen som stressar oss människor. Man tänker på jobb, pension, planering och så vidare. Men när jag kommer ut hit blir jag lugn. Det är lite av en tillflyktsort.
De ägg som familjen inte äter upp säljs och de tuppar som Angelica inte blir av med äter de också. Då säljer hon fjädrarna till flugfiskare som binder egna flugor. De fläckiga äggskalen är tacksamma att göra påskpynt av.
I västvärlden ses vaktelägget som en delikatess. Det har en mer koncentrerad smak än det vanliga hönsägget och är mer krämigt.
– Nässelsoppa med vaktelägg, det är många som säger att det är det bästa. Det är som ärtsoppa och fläsk.
Vakteln är en hönsfågel och tillhör familjen fasanfåglar och är relativt ovanlig bland hönsägare i Sverige. När Angelica var på hönsbytardag i Österbymo för tre år sedan, ett arrangemang med 2500 besökare, hade hon med sig 15 hönor och 10 tuppar. De blev hon av med på en kvart.
– Jag tror jag var ensam om att ha vaktlar på den hönsbytardagen, det kanske var någon mer. Nu i år ska jag kläcka fram mer kycklingar så att jag kanske kan ha 50 stycken med mig.
Vakteln är en markfågel och sitter därför inte på pinne, däremot gillar de att gömma sig i tät vegetation och gömmer gärna sina ägg. Det låter inte mycket från hönsgården, utan vaktlarnas ljud, är ett svagt pip som påminner om en kycklings läte. När en tupp sträcker på sig och galer är ljudet inte i närheten av en vanlig hönstupp.
– Jag tycker det låter lite som ett marsvin som skriker. Det är inte alls högt i decibel och därför är de bra att ha i villaområden, de stör inte grannarna. Det går till och med att ha dem inomhus. De är väldigt lättskötta. Jag tycker de äter och dricker en del, men skiter inte så mycket.
Angelicas dotter Alexandra, 3 år är med inne hos vaktlarna. Hon matar dem och klappar dem gärna. Vaktlarna i sin tur är mest nyfikna på henne.
– Vaktlar brukar inte vara så tama, men mina är det. Jag tror att ju mer man håller på med dem, desto tamare blir de. Alexandra kan till och med hålla i dem.