1925, han föddes då – och sedan dess har det skrivits spaltmetrar om hans skrivande, men mest har han skrivit själv. Trots att han de senaste åren gång på gång sagt att nu är det färdigskrivet. Det visar sig till och med att han har en alldeles ny romanidé på gång.
En ny romanfigur som just nu håller på att ta form i Svens huvud.
– Janne Storm, han heter så deckaren eller redaktören eller vad han nu blir till slut, säger Sven.
Det syns direkt i hans ögon att det händer något i hans huvud när han pratar om Janne Storm, en person som just nu håller på att få sin egen personlighet. Det är en deckare, människor som mördas. Varför och vem mördaren är ska Janne Storm ta reda på. Men att hemskheterna utspelar sig i Norrköping är klart.
Som författare är Sven Wernström nästintill ofattbart produktiv, när jag räknar efter hamnar jag på ungefär 100 titlar. För den breda allmänheten är sviten om ”Trälarna” kanske den mest kända. Det blev nio delar där vi får ta del av Norrköpings historia under 1 000 år.
Och det vore inga som helst svårigheter att skriva ytterligare tusentals tecken om Sven Wernströms dåtid, hans historia. Men det här är ingen summering, ingen slutpunkt. Även om det inte är svårt att förstå att det kan kännas kluvet att fylla 90 år. Om man har överlevt många av sina vänner och tvingats göra det svåraste av allt, att skiljas från sin älskade.
– Inga och jag fick nästan 70 år tillsammans, det blev jävligt tomt utan henne och det är en tomhet som inte går att ersätta på något vis.
Sven berättar att han ofta sitter i sin gungstol, den är ryggvänlig och gör gott för hans onda rygg, och tittar ut över sitt hem, sitt rum som han kallar dödens väntrum. Kanske har han flyttat för sista gången, men det rum vi befinner oss i är fullt av liv.
– Det är ett dödens väntrum, men jag har ingen brådska, naturligtvis hänger jag gärna med ett tag till.
Några drömmar om vad han vill göra den närmsta tiden, säger han sig först inte ha – det är rätt kul som det är. Men sen far han i väg i tanken och landar på Ibiza, en ö han först kom till när den var helt oexploaterad.
– Jag vill sitta där, en trappa upp på Grand Hotells balkong och skriva, medan Gittan badar, det tycker hon om.
Gittan är dottern som också hon bor i Östra Husby, Gittan som finns där och ser till att han har mat hemma, som gett honom en katt som sällskap, som kommer och tittar på tv tillsammans med honom.
– Vi ser på Colombo tillsammans, det är mitt favoritprogram, säger Sven.
Han tittar mycket på tv.
– Allt vad jag ser, hör och läser utnyttjar jag och lägger på minnet för att se om jag kan ha användning av det i mitt skrivande, säger Sven.
Om vi backar bandet lite, till att vi just klivit in hemma hos Sven, innan vi satt oss för att äta födelsedagstårta, till precis just då när han tar upp gitarren och stämmer upp i en gammal sång, med en text som får en helt ny innebörd med tanke på det rådande världsläget.
”Skicka faster Aina till Ukraina” är en låt av Ronny Eriksson där den svenska åldringsvården får sig en känga och faster Aina skickas iväg eftersom Sverige inte längre kan ta hand om sina gamla.
Men att det skulle varit bättre förr är inget som Sven Wernström ställer sig bakom.
– Visst var jag yngre och piggare förr, men bättre var det inte.
Innan han och Inga flyttade in i lägenheten bodde de i ett torp. Det har nu rustats upp och tagits över av ett barnbarn.
– Han får gärna överta det, arbete ska löna sig, säger Sven, och jag kan inte låta bli att fråga om han övertagit Alliansens ”arbetslinje”?
– Alliansen har inget med arbete att göra! säger han med ett allvarligt skratt.
Det är sån han är Sven Wernström, en blandning av lekfullhet, skratt och allvar. Och så är han fräck i mun, så fräck att det inte passar sig att skriva i en dagstidning. Även om han råkar vara Folkbladets nu äldste medarbetare. För förutom att blogga varje dag, skriver han fortfarande krönikor i Folkbladet med jämna mellanrum.
– Javisst ja, jag har ju en ny krönika jag ska skriva. Vad tycker du jag ska skriva om, frågar han.
Skriv, bara fortsätt skriv Sven, och ett stort grattis på din 90-årsdag.