På något sätt känns det som länge sedan, de där månaderna där den mesta av mediebevakningen i vårt land handlade om flyktingar. Flyktingar i milslånga vandringskaravaner genom Europa, i båtar på Medelhavet, vid taggtrådsgränser och tågstationer.
Och så en liten pojke på en strand som fick en hel värld att vakna upp.
Minns ni hur det var? Människor som engagerade sig som aldrig förr. Ett socialt samhälle som helt plötsligt bara fanns där och arrangerade insatser, stora som små. Under flera veckor rapporterade vi på Folkbladet om engagerade personer i Norrköping. Så här, ett år senare, har vi pratat med några av dem igen. David, som samlade in skor på företaget han jobbar på, Linda som med hjälp av några jobbarkompisar samlade in tält, sovsäckar och andra praktiska nödvändigheter till flyktingar på Lesbos, och Charbel, som faktiskt åkte till den grekiska ön och tog emot anländande flyktingar vid stranden.
Vi börjar med David Zingmark, en helt vanlig kille i Vilbergen som till slut fick nog av allt han såg på tv och läste i sociala medier och i tidningar.
– Jag kände att jag behövde göra något. Jag har två små barn och när jag ser på dem, och att de får leva ett vanligt och bra liv, och de här barnen och deras föräldrar inte får det..., sade han i intervjun för ungefär ett år sedan.
Skor behövdes till flyktingarna på Lesbos och uppslutningen kring hans initiativ blev stor.
– Det gick ju väldigt bra, jag fick mycket ihopsamlat från jobbet, släktingar, familj och vänner. Det blev ett antal säckar som jag åkte med till Kungsträdgården i Stockholm och lämnade. Jag åkte tidigt en morgon innan jobbet, och kom hem lagom tills jag började, säger han.
Han tycker att han fick bra reaktioner från människor, många hörde av sig och sade positiva saker.
– Det kändes väldigt bra. Men det var ju inte för att få uppmärksamhet som jag gjorde det här, utan för att jag ville. Jag ville bidra med något. Hjälpa de stackars människorna.
Han säger att allt som skedde har påverkat honom som person:
– Då blev jag väldigt berörd. Det blev helt enkelt för mycket, allt kom för nära. Jag känner att jag är bättre på att vara glad över det jag har. Att man klarar sig. Det finns de som inte ens har ett par skor...Och när man tänker på det...Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
I samma artikel som David, berättade vi även om Linda Voster. Genom initiativet "Vigörvadvikan" hjälpte hon till att samla in saker till flyktingar på Lesbos.
– Vi har känt oss maktlösa när vi ser vad som händer på Medelhavet. När jag såg på facebook att några kvinnor dragit igång "Vigörvadvikan", så frågade jag mina kollegor om vi skulle starta en sida här i Norrköping, sade hon då.
Snart rullade bil efter bil in på Sjöfartsverket, där Linda jobbar.
Tält, sovsäckar, pressningar och liggunderlag efterfrågades och Norrköpingsborna skänkte i massor. Till slut tvingades Linda säga nej tack till mera.
– Vigörvadvikan kunde inte ta emot hur mycket som helst. De hade ett begränsat utrymme som de kunde lasta, säger hon.
När de lämnade av allt som samlats in, mötte de andra som också engagerat sig.
– Vi träffade en lärare vars skolklass samlat in saker. Det var härligt att vara en del av det, säger Linda.
Hennes engagemang för flyktingar slutade dock inte där. Även om det just nu inte handlar om att samla in saker.
– Vi fick kontak med en syrisk familj genom Invitationsdepartementet. Vi bjöd hem dem på middag och de bjöd hem oss, säger hon och berättar att när det kom fler familjemedlemmar till Sverige så lärde Linda och hennes familj att känna även dem.
– Det är så vårt engagemang fortsätter. Vi vill visa dem vad som är bra här i Sverige, hur ska de annars veta? Vi har till exempel tagit med dem ut i skogen.
Nyfikna grannar har kommit fram och undrat vem som varit på besök och har velat träffa dem.
– På sätt och vis har det varit lite konstigt, vi har varit ute och gått här på Vikbolandet med människor som kommer från en helt annan kultur. Det är ine så vanligt här. Många har tittat och undrat. Men det handlar om medmänsklighet. Dessutom tror jag det är bra för barnen, att lära sig att det inte handlar om främmande människor, säger Linda.
Klockaretorpsbon Charbel Gabro, som numera bor i Stockholm, kunde själv ha varit en av alla de som korsat Medelhavet i en skraltig överfull båt.
Nu blev det inte så. En ovanlig sjukdom hans mamma drabbades av när han var liten fick familjen att flytta till Sverige.
– Det traumat räddade oss från kaoset i Syrien och det vi ser händer på Medelhavet i dag, sade han i artikeln i Folkbladet strax innan han och ett gäng kompisar satte sig på planet ner till Lesbos för snart ett år sedan för att hjälpa de som tagit sig i land.
– Det kunde lika gärna ha varit jag.
På hemmaplan hade han redan börjat hjälpa människor som kommit hit. Släktingar bodde hemma hos honom, ”man måste ställa upp, de hade gjort samma sak för mig”, som han uttryckte sig. Under hashtaggen #Ipayoneday samlade han och kompisarna in dagslöner från privatpersoner och företag, för att ta med ner till Lesbos. 100 000 kronor fick de ihop. Med i packningen fanns även värmefiltar, blöjor, bindor, handdukar och mössor.
V
Vad har hänt så här ett år senare? När Folkbladet når Charbel ska han precis kliva in i tunnelbanevagnen. Han har flyttat till Stockholm för att jobba med det han sist blev omskriven om: flyktingar.
– Jag flyttade hit för fyra månader sedan. Företaget jag jobbar på heter Hero Kompetens och vi jobbar med utbildningsfrågor kring integration, berättar han.
Arbetet går ut på att föreläsa på skolor, företag, asylboenden och HVB-hem. Just nu står sexualitetsfrågorna i fokus.
– Man har ju läst en hel del om det media. Så genom de här föreläsningarna jobbar vi förebyggande. Jag pratar om sex och samlevnad och den svenska lagen och värderingar. Antingen på arabiska, eller så har jag med en tolk som översätter till deras språk.
E
Erfarenheten från arbetet inför, och på, Lesbos spelar en stor roll i undervisningen.
– När jag berättar vad jag gjort, att jag själv är en invandrare, att jag varit på Lesbos, det ger ett igenkännande. Det skapar en känsla hos de nyanlända, säger han och fortsätter:
– För dem blir föreläsningen en tankeställare. Det är en jättekänslig fråga, det är tabubelagt att prata om. Men jag pratar om vad koranen och bibeln säger om det, utan att använda pekpinnar. De vill ju lära sig att leva efter svenska regler och normer.
Det han tar med sig från förra hösten är att han insett hur bra vi har det här i Sverige.
– Jag har lärt mig sjukt mycket, att jag exempelvis lever i lyx. Man förstår bara inte hur bra vi har det förrän man ser människor ligga där...
– Där och då var tungt, men i dag får jag berätta om det och inspirera andra människor! avslutar han.
Nedan ser ni en film från Lesbos, när Charbel och hans vänner tar emot flyktingar vid stranden.