Iförd axel- och knäskydd, stor hjälm och en färgglad tröja ser jag inte bara muskulös ut, jag ser ut som ett riktigt proffs. Enligt mig. Däremot känner jag mig långt i från lika proffsig när knappliften drar mig och cykeln upp för Yxbacken. Bara liftfärden är ett äventyr i sig, att parera mellan stenar och rötter och samtidigt balansera ståendes på cykeln. Tillslut är jag uppe och kan pusta ut. Efter något ögonblick inser jag att jag inte ens har börjat, jag ska ju ner för berget också. Cykelbanan ligger vid sidan av själva skidbacken och framför mig börjar enorma hopp torna upp sig och kasta långa skuggor över Norrköping. I verkligheten är de pyttesmå, så små att nioåringar klarar av dem med bravur.
– Det här är en väldigt snäll nybörjarbana. Vi har sammanlagt fyra spår att köra i, säger Mathias Sörberg, en av personerna bakom cykelparken.
Cykelbanan började byggas förra hösten och stod färdig i juni i år. Den är någon kilometer lång, innehåller tre broar i trä och många hopp och skarpa kurvor. Bredvid skidbacken håller även en BMX-bana på att byggas. Entusiasterna bakom cykelparken har cyklat i Yxbacken till och från i fem år men då i mer avancerade leder längs med backen som de grävt själva.
– Vi lånade liften här i några år och skidklubben såg att det här är något vi kan ha som sommaraktivitet. Vi började arbeta mot det målet förförra året och fick ett bidrag av Allmänna arvsfonden för att kunna färdigställa banan. Cykling är en sport för alla och har exploderat som hobby. Det finns så många olika sätt att cykla på, det här är ett av dem, säger Mathias.
Vi påbörjar färden nedåt. Mathias cyklar först och jag kommer efter. Cykeln är inte som vanliga cyklar, den har en annan fjädring vilket gör att den känns väldigt dynamisk och följsam. Den har också hydrauliska bromsar som gör det lättare att stanna cykeln om det börjar gå för fort. Vilket det i mitt tycke också gör ett par gånger. Krampaktigt håller jag tag om styret när cykeln börjar rulla i hissnande fart nedåt i spåret. Stigen svänger hit och dit genom skogen med skarpa kurvor och små hopp här och där. Adrenalinpåslaget är enormt och jag börjar förstå vad som får folk att falla för sporten.
– Jag har alltid sysslat med extremsporter, det är väl adrenalinet som gör det. Efter att ha sysslat mycket med vintersport fastnade jag hårt för cyklingen, jag tycker det är så roligt. Nu längtar jag alltid till sommaren, säger Mathias.
Efter det inledande åket tar vi oss upp för backen en gång till. Fotografen måste ha bilder också. Den här gången känns liftfärden som en bagatell och väl uppe känner jag mig riktigt taggad på att få cykla ner för stigarna i skogen. Jag åker först den här gången och när jag vet vad som komma skall släpper jag lite på bromsen och tar ut svängarna mer. Lite väl mycket vid ett tillfälle. Som en klyscha, vägen svängde men det gjorde inte jag, ramlar jag in i ett träd till fotografens förtjusning då han fick med hela händelsen på film. Mig undantaget är det förvånansvärt få olyckor som inträffat under tiden backen varit öppen.
– En person har hittills brutit nyckelbenet. Det är allt, inga dödsfall, säger Mathias.
Två åk räcker för mig, jag är genomsvettig och adrenalinrusig och har lite svårt att genomföra en intervju. Mathias får både ställa och svara på frågorna åt mig. Betyget då? Jag är ju ingen expert som texten kanske avslöjar. Trots det kan jag se att cykelbanan är väl genomarbetad och framför allt väldigt, väldigt rolig att ta sig ned för.