Första gången Anna-Victoria Ingemarsdotter hade träslöjd i grundskolan så fick hon i uppgift att tillverka något som hon själv ville ha. Inom rimliga gränser åtog sig slöjdläraren på Högalidsskolan i Finspång att bistå henne och de andra eleverna med råd och dåd i deras respektive projekt. Anna-Victoria ville göra ett staffli. Det blev ett staffli.
– Jag målade och tecknade mycket som barn. Jag satt alltid på samma plats i mitt rum när jag målade. Där hade jag också ritblocken, pennorna, målarböckerna och penslarna. Det var som en ateljé fast jag nog inte visste vad en ateljé var för något, sa Anna-Victoria Ingemarsdotter till mig när vi tidigare i veckan satt i solen utanför hennes bostad i Doverstorp och samtalade om jakt, konst och hundar.
Nu har hon en ateljé. Den är belägen en trappa upp i bostaden. Där trängs lagerhyllor, symaskin (hon syr kläder också), staffli, paletter och skisser med påbörjade oljemålningar med färdiga tavlor. Jag och Anna-Victoria trängs dessutom med den bedårande jaktspanieln Queen och hennes förtjusande tremånaders valp Darling som båda gärna vill vara precis där allt och alla redan är.
– Det är för litet här som du ser. Jag ska flytta ateljén till sovrummet i stället, där får jag mycket större plats, berättar hon och visar mig rummet där hon framöver ska inreda sin ateljé.
– Rummet ligger i norr så jag får också ett mycket bättre ljusinsläpp i den nya ateljén. Sova får jag göra i ett annat rum, sa Anna-Victoria och skrattade.
I huset finns fem tikar. Utöver Queen och Darling heter de Lady, Princess och Lycka. Hanhunden d´Artagnan ingår även i flocken. Men han är hos fodervärd för tillfället.
– Jag tränar upp dem till stötande och apporterande fågelhundar. Det betyder att de dels håller sig nära mig som jägare och "stöter upp" fåglar i luften och dels att de hämtar den skjutna fågeln, berättade hon.
Anna-Victoria tog jägarexamen redan som 16-åring och har jagat mycket älg, rådjur och hare med sin pappa och morbror.
Hon har en liten kennel där hon bor. Nyligen har fyra av Queens fem valpar flyttat till nya ägare. Anna-Victoria har ett gott namn i fågelhundskretsar. När det blir bekant att hon har valpar på gång så bokas de direkt.
– Men Darling ska bo kvar här och jag har precis börjat träna henne lite lekfullt och försiktigt, berättade hon.
Jag blev nyfiken på Anna Victoria Ingemarsdotter sedan jag i somras sett några av hennes målningar i en utställning på Risinge prästgård. De tavlor som gjorde störst intryck på mig var målade i ett drömskt skimmer där älvor och skogsväsen visade upp sig i dimmorna. Anna-Victorias tavlor ingick i en samlingsutställning tillsammans med Pär Junwijken och Göran Åberg.
Första gången som hon någonsin visade upp sina skapelser för en allmän publik var sensommaren 2017. Även då var platsen Risinge prästgård. Men den gången var hon ensam konstnär.
– Det var fantastiskt kul men också väldigt jobbigt. Man står ju där som naken och oskyddad. Jag har en lång relation till varje tavla jag visar; de kan ha funnits som skisser i mitt huvud och på papper i massor av år innan jag steg för steg har värkt fram dem som tavlor och så hängs de upp för allmän beskådan och för allas blickar och omdömen, berättade Anna-Victoria Ingemarsdotter med stolthet i rösten.
Hon går faktiskt som barn i Risinge prästgård. Hennes mor kom från en lantbrukarfamilj i Vånga och modern träffade en lantbrukarson i Julita som blev Anna-Victorias far. När hon var fyra år flyttade mor, far, Anna-Victoria och hennes 18 år äldre halvbror till ett lantbruk just vid Risinge prästgård.
– Pappa, mamma och min bror arbetade på gården. Pappa berättade att när jag som 6-7-åring fick frågor om vad jag skulle "bli när jag blev stor" så svarade jag kartigt "antingen bonde eller konstnär." Jag lärde upp mig i sysslorna på gården och läste driftledar- och förmanskurser på Vretaskolan. Min rygg var dock inte skapad för hårt lantbruksarbete så i 25- årsåldern omskolade jag mig till datatekniker och fick ett bra jobb på Siemens i Finspång, berättade Anna-Victoria.
Där gick hon rejält in i väggen.
– Jag grävde mig in i väggen kan man säga. Läkarna har liknat det vid en stroke. Det tog lång tid för hjärnan att vila upp sig efter den smällen. I det skedet så tog jag upp målningen på ett mer ordentligt sätt. Konstnären Jon Wide gav mig kunskaper, uppgifter och förtroende som utvecklade mig enormt. Jag har alltid haft så mycket inom mig men att få ut det i färger och bilder på det sätt som man vill; det är det som är konsten, sa Anna-Victoria.
Steg för steg tog hon sig tillbaka till arbetslivet. Jobb på handelsträdgårdar och som inredningssäljare förde henne till Mo Gård där hon nu arbetar som elevassistent i skolan och på elevernas boende.
Anna-Victoria Ingemarsdotter utstrålar kreativitet och energi. Hennes närmast magiska hand med hundarna gör samtidigt att jag lätt kan se hur hon skulle kunna glida in bland älvorna i sina egna målningar.
– Jag tror att jag med tiden har blivit alltmer trygg med min konstnärssjäl, sa hon.