Det är ingen rättighet att ha häst

Det är mitt högst personliga val att ha häst. Det är en sak som är säker. Men är det min skyldighet att låna ut den?

Har du någon gång vågat räkna på hur mycket det kostar att ha häst? Stallhyra, försäkring, utrustning, foder, vaccination. Du vet såna där måste-saker som man inte kan vara utan. Sen finns det ju också sånt man "villhöver". Då pratar vi alltså om prylarna man vill ha så mycket att man faktiskt behöver dem. Ungefär som jag varje gång jag ser några häftiga benlindor som jag sen inte använder ...

Faktum är att nog inte har en enda hästmänniska i min närhet som inte glädjekalkylerar sådär lite lagom mycket. Ett sätt att lura sig själv eller partnern lämnar jag osagt ... Ingen av oss vill nog erkänna vad vår hobby faktiskt kostar. 

Men oavsett den exakta summan så är vi alla nog rörande överens om en sak: Det är svindyrt att ha häst. 

Det kostar att ta ut hovslagare, veterinärer och tränare. Det kostar att köpa tillskott och hänga med i den senaste influencertrenden. Det kostar att försöka hålla jämna steg med konsumtionssamhällets mörkaste baksida. Det kostar att utöva sin hobby.

 

När jag började rida, ungefär på Hedenhös tid, var det inte tal om schabrak för 2 000 kronor. Visst, ridskolemaffian med de hetaste prylarna för de senaste pengarna fanns såklart även då. Men så är det i alla grupperingar. Det finns alltid de som har det lite bättre ställt och vill köpa det senaste. Det behöver inte vara en nackdel, men inte heller en fördel. 

Det som fascinerar mig med "icke hästfolk" är rätten till att bruka hästar utan att faktiskt vilja äga en häst själv, eller betala lektioner. Det KAN handla om ekonomi – men jag tror snarare det handlar om bekvämlighet. "Om jag kan rida din häst gratis, varför ska jag då köpa en egen", som en gammal bekant en gång sa till mig. 

En intressant aspekt faktiskt. 

 

Jag har aldrig varit så populär som när jag hade en söt liten shetlandsponny. Småbarn och ponnyer är ju trots allt som kaviar på ägget, det bara ska vara så.  

För egen del älskar jag att se glada barn på hästryggen, jag lånar därmed gärna ut mina hästar under kontrollerade former till folk jag känner. Men ibland blir även jag lite irriterad. Det handlar om självklarheten att nyttja hästar trots att man annars inte har någon kontakt. Det kan handla om ex-ex-ex-ex-kollegor som inte hört av sig på ett halvt decennium, men nu fått barn och vill låta barnen rida, eftersom ridskola är för dyrt. Återigen: "Jag tänkte att varför ska jag betala ridskola när du har hästar hen kan rida gratis". 

Ja, varför ... ? 

 

Det handlar också om sociala mediers hetaste potatis. Medryttare. Jag har haft min beskärda del av medryttare med varierat resultat. Jag har också valt att låta medryttare rida utan att betala någonting. Det brukar funka ganska bra tills Kung Bore slår klorna i oss och det tjuter vindilar mellan öronen varje gång man går ut. Då är det plötsligt inte så roligt längre. Sommarryttarna tycks vara lika vanligt förekommande som sommarkatter. Efter sommaren försvinner de snabbare än min månadslön. Det är ett moment 22. En riktig vattendelare. Vissa anser att medryttare är en gratis hjälp för hästägaren, andra att hästägaren lånar ut sin häst till en främling och inte ska behöva betala andras hobby. Äpplen och päron och så vidare. Det kommer alltid vara en fråga som delar landet. 

 

Men är det allas rättighet att ha tillgång till häst? Och framförallt: Är det min skyldighet att betala så andra kan utöva sin hobby gratis? 

Jag är skeptisk.  

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa