Brottslingen ska ha det straff han förtjänar

I kölvattnet av den tragiska diskoteksbranden i Göteborg som för ett tiotal år sedan tog drygt 60 ungdomars liv, fördes ett antal – i mina ögon – märkliga juridiska/politiska debatter. En av dem gällde huruvida de unga pojkar som arrangerade ungdomsfesten skulle få sitt eventuella arrangörsansvar prövat inför rätta. Grabbarna var, likt de allra flesta av offren, barn till invandrare och bodde i Göteborgs norra förorter.

16 februari 2008 22:48

Flera debattörer och ledarsidor, däribland Aftonbladet, drev linjen att det var fel av åklagaren att stämma pojkarna inför tinget. Pojkarna hade ”lidit nog” och de var dessutom redan diskriminerade så att det räckte. Instinktivt invände jag offentligt mot denna ursäktande attityd. Jag fann den förkastlig eftersom den innebar en dubbel och fördjupad diskriminering. Inte nog med att många invandrarungdomar upplever sig som andra och tredje klassens medborgare i skolorna, nöjeslivets krogköer och på arbetsmarknaden. Nu skulle de inte likabehandlas inför lagen. De skulle inte ges värdigheten att bedömas som medborgare som kan ta ansvar för sina handlingar. Min instinktiva och känslomässiga motvilja mot denna form av diskriminering fick häromdagen mer distinkta och teoretiska argument. Jag fann dem i Göran Duus - Otterströms färska avhandling ”Punishment and Personal Responsibility” (Göteborgs universitet, statsvetenskapliga institutionen 2007).  


Duus – Otterström, som numera kan skriva filosofie doktor på visitkortet, använder kriminalstatistiken som avstamp för en diskussion om vilka principer som bör styra statens straffsystem.


Författaren driver tesen att brottslingen bör få det straff som han/hon förtjänar. Denna ”retributiva princip” överglänser, enligt Duus – Otterström, de två andra principerna som undersöks i avhandlingen. Jag håller med.


Den rehabiliterande straffprincipens kungstanke är att det är ”något fel” på brottslingen. Straffet som utdöms knyter inte främst an till den utförda gärningen. Straffets huvudsakliga syfte är i stället att försöka rätta till det som är ”fel” för att på så sätt undvika att den straffade återfaller i kriminalitet. En bärande idé hos rehabiliteringsivrarna är dessutom att straffet i sig själv är skadligt och därför bör undvikas så långt det bara går. Det svenska kriminalvårdstänket hämtar tydligt sin näring från denna straffrättsliga filosofi. Exempelvis får ungdomar som begått ganska allvarliga brott, sällan några straff som kan sägas stå i rimlig proportion till de ur lagens perspektiv, felaktiga handlingar som har begåtts. De får således inte de straff de förtjänar. Invandrarpojkarna i mitt inledande exempel förtjänade inte ens att få sin eventuella skuld prövad på ett korrekt sätt.


Inte heller den avskräckande straffprincipen har något stark knytning till den enskildes faktiska brottslighet. Straffets syfte är istället att stämma i bäcken för framtida kriminella handlingar som såväl kan komma att begås av den straffade som av andra personer. I den amerikanska statens straffsystem finns klara exempel på genomslag för den avskräckande straffprincipen. Personer som vid flera tillfällen åker fast för upprepad brottslighet kan t ex dömas till straff som inte står i någon rimlig proportion till det enskilda brottets straffvärde. Alltså får inte heller dessa brottslingar de straff som de förtjänar.


Vare sig den rehabiliterande eller den avskräckande straffprincipen har visat sig vara särskilt framgångsrik. En orsak till misslyckandet kan vara att den som döms enligt dessa principer inte anser att straffen är rimliga och begripliga. Antigen nedvärderas de som någon som det ”är fel på” eller så nyttjas de som verktyg för att dämpa andra brottslingars aktivitet. Ingendera behandlingen är särskilt respektfull mot den enskilde.


Duus – Otterström hävdar att straffets funktion är att återställa balansen mellan offer och gärningsman. Offrets liv, egendom och fria vilja har skadats av brottslingen. Rättsstaten måste möta offret med respekt. Brottslingen har använt sin fria vilja till att skada en annan människa. Även den som döms måste bemötas med respekt av domstolarna. Har man gjort ett fel så har man gjort ett fel. Då får man stå för det. Duus - Otterström talar inte för något primitivt hämndbegär á la öga för öga. Utan om respekt, balans och begriplighet.


De kända, sociala drivkrafterna för kriminalitet – fattigdom, utanförskap, torftiga uppväxtmiljöer, etnisk diskriminering, sjuklighet mm – ska tas på stort allvar. Men inte på så sätt att de slentrianmässigt används som ursäkter och förklaringar vid enskilda brottslingars straffmätning. Det är t ex respektlöst att försöka ursäkta en människas kriminella handlingar med hänvisningar till hans/hennes utländska bakgrund eller pengabrist. Det är dubbelt respektlöst att använda sådana ursäkter för att förvägra människor att ens låta domstolarna avgöra om man har, eller inte har ett rättsligt ansvar.  

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Widar Andersson