– Istället jobbar polisen med ”send more cars”- modellen när brottet redan begåtts, säger Johannes Knutsson, professor emeritus i polisforskning, som skrivit två kapitel i den av Linköpings universitet nyligen publicerade rapporten "Hur kan polisen tackla gängskjutningarna", tillsammans med polisen, polisforskaren och professorn Stefan Holgersson.
Metoden utvecklades i Boston, där kriminella bjöds in till möten för att välja – fortsätta begå brott där de garanterat kommer att få långa fängelsestraff eller få hjälp att skaffa jobb och utbildning.
Men innan man kom så långt som till mötena hade ett gediget grundarbete gjorts i flera månader och för att understryka polisens trovärdighet ökade man först olika aktiviteter med ingripanden, lagföringar, uppföljning av villkor för övervakade, besök hos föräldrar och aktion mot narkotikalangning. På mötena var även de som satt i fängelse, representanter från andra delar av samhället och anhöriga med.
– Man måste ta reda på vad problemet är, inte bara skicka fler bilar när något hänt och polisen vill visa för allmänheten att man agerar, säger Johannes Knutsson.
Men att Boston-metoden kan överföras på svenskt rättsystem rakt av är inte en självklarhet. Rättsystemen, juridiken och exempelvis åklagarnas möjligheter att åtala, spelar in.
Det handlar inte om någon form av avhopparverksamhet, där de kriminella erbjuds hjälp och vård.
– Istället ställs de inför faktumet att ge fan i att göra det där - eller få ett långt fängelsestraff utan möjlighet till förkortning, säger Johannes Knutsson.
Han menar att 60-talets behandlingsexperiment där man genom vård skulle se om brottslingar blev snälla visade att det inte gick och att de sociala insatsgrupperna som i nutid är en arbetsmetod för samverkan mellan socialtjänst, skola och polis för att hjälpa unga att sluta begå brott är bisarrt.
– Det förutsätter ju att man bryter sekretessen och att brottslingen eller föräldrar ska godkänna det.
En frivillighet som enligt honom inte fungerar.
Som forskare är han milt sagt starkt kritisk till att polismyndigheten inte tar tillvara på den kompetens som forskarvärlden erbjuder.
– Alla poliser kan allt och kan de inte det så skickas de på en två-veckorskurs - sen kan de allt. Det har ju visat sig inte fungera.