Bottnabon Elisabet Rydberg-Anderssons mamma Linnéa blev som 90-åring tillfrågad av en lokaltidning om hon ville berätta om sitt liv men då blev det nej. Istället ville hon att dottern Elisabet skulle skriva ner historien och så blev det också – Linnéa visste att boken skulle bli av vid sin död 2001 även om hon inte hann läsa den. Nu är boken om barnhemsbarnet Linnéas levnad färdig och finns att tillgå på Söderköpings bokhandel samt Bottna lanthandel.
Elisabet rivstartade med boken för ett bra tag sedan men därefter följde en paus innan hon tog upp tråden igen. Men nu är den färdig: "En berättelse om ett barnhemsbarn – nummer 11177 Ingrid Linnéa Claesson".
– Det var för 15 år sedan som jag satt i en fiskarstuga ute på Gråskär och skrev i tre dygn, sedan tog det stopp, berättar Elisabet som satte fart igen för två år sedan och nu är den alltså klar.
Egentligen börjar historien med Elisabets mormor, Ada, som hamnade i en besvärlig situation efter att av olika orsaker ha fött ett barn som ogift – i början av 1900-talet tyckte många att det var mer eller mindre oacceptabelt.
– Hon blev förskjuten av sin familj och så småningom födde hon sitt andra barn 1911 på Rosenlunds barnhem i Stockholm där hon sedan jobbade kvar, berättar Elisabet.
När barnet var sex månader gammalt kom så en kvinna och hennes dotter till barnhemmet och efter att ha tittat på alla barnen bestämde de sig för Linnéa.
– Mormor lämnade sedan över barnet till den nya familjen på en tågstation. När jag i efterhand frågat mormor hur det kändes sa hon: "Gu vad jag led!", säger Elisabet som tillägger att fosterfamiljen, som bodde i Ödeshögstrakten, var lite till åren kommen.
– De hade två söner varav en var lite egen och tänkte sig att en flicka kunde ta hand om dom när de blev gamla.
Linnéa växte upp och blev äldre – varje år kom någon representant från barnhemmet för att se att hon hade det bra, de betalade för övrigt fosterfamiljen 60 kronor om året. Men livet som fosterbarn var ingen dans på rosor.
– Hon jobbade hårt och mjölkade på tre mindre gårdar, det var väl inte så bra för mamma. Hon fick mycket stryk, inte av kvinnan utan framförallt av en av sönerna, berättar Elisabet.
Linnéa hade fortfarande kontakt med sin mor och far under uppväxten.
– Hon fick bland annat en bankbok med 25 kronor av sin pappa men den lade sönerna beslag på. Så redan som 14-åring – när hon slutade skolan – flyttade hon därifrån och tog tjänst som piga, säger Elisabet Rydberg-Andersson som konstaterar att det gick bra för Linnéa senare i livet.
– Hon träffade min pappa och gifte sig 1931, de skaffade bil på 50-talet och fick fem barn, vi är två kvar.
Det är lite av en familjehistoria som Elisabet Rydberg-Andersson skrivit med betoning på kvinnorna.
– Vi har alltid haft stark sammanhållning i vår familj. Mamma och mormor har berättat mycket och jag har också spelat in en hel del av deras historier på band, den här historien har intresserat mig länge, berättar Elisabet som tillägger att boken täcker sju generationer med fokus på kvinnorna – som fick bära upp så mycket – och deras livsöden.
Mormor Ada gick ur tiden 1981 och mamma Linnéa avled alltså 2001 som 90-åring. Nu är deras liv förevigade i bokform – de levde i en tid som flytt och som kan te sig ganska främmande för nutida människor.
– Många yngre som läst den har sagt "jag visste inte att det kunde vara så", avslutar Elisabet Rydberg-Andersson.
011-200 472