Första gången Riitta Rask kom i kontakt med Blomska hemmet var när hennes son flyttade dit i mitten av 00-talet. Och den första reaktionen var allt annan än ljuv.
– Jag tänkte ”nej - det är säkert något badrum som han måste gå till i en mörk källare”, berättar hon hur hon tänkte.
Men så behövde sonen hjälp med katten och Riita åkte dit.
– Jag blev kär i huset direkt. Det var 2005.
Några år senare var det dags för Riitta att gå i pension. Hon bodde då i Trosa där hon arbetat som alkoholrådgivare. Att bo kvar där kändes alldeles för litet. Hon sneglade mot Borås där dottern bor – och så Norrköping. Kanske fanns något i Blomska hemmet?
– Jag fick först en etta, sedan en tvåa. Det var så ljust och fint....säger hon samtidigt som blicken försvinner iväg ut genom fönstret och fastnar på träden som finns på Ljura torg.
Annat var det fram till ett par månader sedan. Då var det en lindskog som fångade uppmärksamheten utanför fönstren. En park där Riitta gärna tog igen sig. Grannar som hon delade dusch med och som bodde en armlängds knackning bort. Det var mer än bara ett hem, det var en gemenskap på ett helt annat sätt än andra boenden.
– Jag är så glad att jag fått bo i det huset och fått känna atmosfären. Men det var ett ruckel som förföll, man kände att det inte mådde bra, säger hon.
Den skriftliga uppsägningen, som innebar att samtliga hyresgäster var tvungna att flytta inom tre månader, kom med posten fyra dagar före jul förra året.
– Jag kan säga att det var en överraskning på ett sätt. Direkt när Subnova tog över 2014 sa de att något kommer att hända med huset. Men man tar det ju inte riktigt till sig. Sedan hade vi möten under förra hösten och visste att något skulle hända. Men inte vad. Folk putsade fönster och levde som vanligt, säger hon och fortsätter:
– När beskedet väl kom var det samtidigt en lättnad att få veta vad som gäller.
Läs mer: Åsikter om omdiskuterat boende.
Först var hon arg. Besviken och deprimerad.
– Jag grät mycket och var så arg på dem (fastighetsägaren Subnova red anm).
I sitt arbete som terapeut har Riitta bland annat hållit föreläsningar. Mitt under en sådan i våras insåg hon att hon själv var mitt inne i en sorgeprocess.
– Att prata om sorgeprocesser är viktigt. Jag har varit arg, men nu är det nyordning. ”Då är då och nu är nu”, precis som Janne Andersson svarade på en fråga om hur det är att ha ett landslag utan Zlatan, exemplifierar Riitta Rask.
I veckan var hon på besök hos en väninna som fortfarande bor kvar i huset.
– Jag försökte känna om det fortfarande var hemma... Men det var det inte, säger hon.
I slutet av april lämnade hon sin lägenhet i Blomska hemmet. Då hade Subvona skjutsat runt henne på olika adresser i stan och föreslagit lägenheter. Valet föll på en tvåa vid Ljura torg. Än så länge håller hon på och boar in sig. Det tar ett tag att få till hemmakänslan, även om de som hälsat på henne tycker att det ”känns som Riittas hem”. Men hon mår bättre och är inte längre arg på Subnova.
– De har verkligen varit tillmötesgående och sett till mina önskemål. Men de kan inte byta ut de döda cypresserna mot lindskogen, säger hon och pekar ut över torget där ett par bruntorra, höga träd tornar upp sig.