Därmed skulle de tvingas rycka upp sina två små barn från tryggheten här i Norrköping, och tvinga dem till en separation.
– Ska vi dela på barnen, och ta med oss varsitt, om vi tvingas flytta till olika städer där vi får jobb?, undrar Karin.
Det är i alla fall vad de fått höra från sin handläggare på ekonomiskt bistånd här i Norrköping.
– Jag förstår att det finns regler. Men det är kränkande när de säger att vi ska separera, säger hon.
Hon har svårt att hålla tårarna borta under intervjun. Barnen är på förskolan, de går 15 timmar i veckan, vilket man har rätt till som arbetssökande. Turligt nog har sambon Adam fått jobb några timmar just när intervjun ska göras.
– Det är vi jätteglada för, säger Karin.
Att gå på ekonomiskt bistånd är inget de önskat och inget de vill. Men livets vägar blir inte alltid som man tänkt och sedan en tid tillbaka tvingas de förlita sig på samhällets yttersta skyddsnät. Men att det bara är att "gå på socialbidrag", är långt från verkligheten, menar Karin.
– Det är så mycket pusslande. Vi vill inte gå till tidningen och gråta ut. Vi vill berätta hur det är. Vi skäms och vi vet att det är många som blir behandlade så här.
Både hon och Adam reagerade på artiklarna Folkbladet skrev i somras om hur människor med ekonomiskt bistånd bland annat tvingas söka jobb i andra städer. Ibland utanför pendlingsavstånd.
– Vi förstår att man kan behöva pendla, och vi söker också jobb med pendlingsavstånd. Men nu har vi fått veta att vi måste söka jobb i hela Sverige. Hur gör vi då om vi får jobb på olika ställen?, säger Karin.
Situationen är ytterst pressande. Rädslan över att behöva slita upp barnen från tryggheten här i stan, med mor- och farföräldrar, att tvingas separera. Och så den egna rädslan att kanske komma till en ny stad, att behöva "starta om". Karin lider av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och går sedan flera år hos en psykolog. En livlina hon inte vill vara utan. Att starta upp en ny kontakt i en ny stad, själv, är en outhärdlig tanke.
– Hela vardagen handlar om jobb. Man kämpar och kämpar. Jag har varit sjukskriven genom åren och kan inte gå ut och jobba 100 procent. Och hur attraktiv är man om man börjar med att säga att man inte kan jobba heltid för att man lider av psykisk ohälsa?
Dessutom har Karin en son i tonåren sedan ett tidigare förhållande, som bor hos henne och Adam varannan helg.
– När ska vi träffas då, om jag tvingas flytta iväg? Ska man behöva säga att tyvärr, men vi kommer inte kunna ses så mycket mer?
Karin och Adam förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande till 100 procent. Att få ihop det med att ha två små barn hemma, förutom när de är på förskolan fem timmar om dagen tre dagar i veckan, är svårt, menar de. Under sommaren fick de avslag, inga pengar alls från kommunen. Orsaken är att de sökt för få jobb, enligt handläggaren. Enligt Karin och Adam beror det på att handläggaren de nu fått vill att de ska redovisa antalet sökta jobb under en annan period än den tidigare. De visar upp en lång lista över jobb de sökt under sommaren, i stora delar av Sverige. Men det gills alltså inte.
– Man går med ständig hjärtklappning för att se om man får några pengar. Är det ett tunt kuvert vet man att det är avslag, är det tjockt får man pengar, säger Karin.
De är tacksamma att det får stöd av familjen runtomkring. Annars hade det aldrig gått.
– Jag fick en tidsbegränsad anställning, men då behövde jag ett busskort för att ta mig dit. Men kommunen gav mig avslag på det, så en anhörig fick betala. Ska hen behöva göra det? Vi är så tacksamma för allt hen hjälper oss med, säger Karin och fortsätter:
– Man ska söka jobb, men så kan man inte ta sig dit. Jag vet inte hur de tänker?
De hoppas ta sig ur situationen så fort det går. Men utan att tvingas flytta isär till olika städer. Att sätta barnen först, är en självklarhet.
– Vi ser alltid till att de får mat och kläder. När vi får pengar så tittar vi igenom reklambladen och åker och handlar i olika butiker så att det räcker hela månaden. Vi köper bara det som står på listan. Visst vore det skönt att bara kunna gå in och handla det man vill, men man får rätta munnen efter matsäcken, säger Karin.
Fotnot: Karin och Adam heter egentligen något annat.