Telefonen uppfanns i slutet av 1870-talet och blev snabbt populär i vårt land. Till en början så var det ju förstås de som hade gott om pengar som kunde unna sig denna lyx i tillvaron, men det skulle inte dröja så värst länge förrän många; från jordbrukare till industriarbetare hade tillgång till telefonen. Omkring år 1920 kom bakelittelefonen, tidigare var materialet trä eller plåt. Vi tittar in lite i den här lokalen vid Hagatorget där dessa växeltelefonister har sitt arbete, vid den tiden ett kvinnligt sådant. Här kopplas samtal vidare från uppringaren och vi lyssnar på några: "Fröken, kan jag bli kopplad till bokhandeln! "Ett ögonblick, jag kopplar". En av damerna har följande samtal: "Jo, ja skulle vilje komme te tilifon 27 på Norra Finnö, hos Gustavssons". Här krävdes en omkoppling hos telefonisten på stationen inte så långt ifrån färjestället på Lagnö och snart pinglade det hos Gustavsson och det handlar om inköp av fisk; strömming förstås, från en av handlarna i staden. Men snart skall detta system bytas ut till automatisering d.v.s. direktkoppling och då med hjälp av fingerskivan, petmojen av många kallad. Ett samtal utmynnar i febril aktivitet då en skärrad make vill ha hjälp med en barnmorska, ty det skall utökas i en familj vid Slussen. "Vi ringer på hos barnmorskan, var bara lugn hon kommer så fort hon kan"! "Tack snälle ni, men hon får
redigt skynde sä"! Men allt gick bra denna dag på telegrafen i Söderköping för ungefär 100 år sedan, och en ny medborgare skulle snart komma till världen.