Fullt med folk var det den där morgonen vid järnvägsstationen i Söderköping, året kan vara runt 1920. Järnvägstrafiken har nu varit igång sedan 1906 och man tar sig lätt mellan Östra Station i Norrköping och slutstation Valdemarsvik. Vagnarna dras av ånglok och hastigheten är skrämmande, 30 km i timmen. ” Åja, i utförsbacken nära Mariehov går det nog uppåt fyrtio,” upplyser den något barske konduktören. Att ta sig med tåg från det ena stället till det andra kom ju att förändra samhället vid den här tiden. Från Kummelby station gick ett spår vidare mot Vikbolandet med Arkösund som slutstation. ”Kom skall han få höra.” Konduktören tar mig åt sidan lite och berättar för mig om en stationsföreståndare tillika biljettförsäljare som finns någonstans längs banan. ”Jo, han förstår; den här personen är sannerligen lite underlig, och alltid på ett miserabelt dåligt humör”. Här berättas om att för ett tag sedan kom en man in på expeditionen och ställde frågan: ”När går siste tåget åt Ringerum”? Då svarar
föreståndaren: ”Dä ska han bry säj faan i för då lever varken du eller ja”! Att det finns så ilskna människor tänker jag och skyndar mig raskt till vagn no:3, och snart avgår tåget mot Norrköping: till den stora världen. Jag skall bara in ” å glutte å glane", en är ju ledig idag.