Ett folknöje att stå och titta

Denna bild, faktiskt tagen för exakt 100 år sedan 1916, visar ett stort sällskap hitresta gäster från när och fjärran i Sverige. Eftersom de flesta människorna bär stilig klädsel så får man förmoda att gästerna är på väg till Söderköpings brunn för att idka någon veckas brunnsbad och allmän rekreation. Här finns säkert någon som fått arbete några sommarmånader på denna anrika anrättning, någon som baderska, hovmästare, läkare eller hjälpdiskerska. I de lokala tidningarna kunde man läsa vilka gäster som gjorde staden den stora äran, men detta gällde förstås de gäster med någon fin titel som: Friherrinnan Ankarcloue eller major Blixt med familj. Vi kan också med säkerhet urskilja någon herre längre bak som fått den stora äran att underhålla brunnsgästerna med musik hela sommaren, en syssla som man som militärmusiker ansåg som en stor ära fylld med prestige. Jobb hela sommaren, bra betalt och fritt uppehälle, jomän! Vi befinner oss på Nybrogatan och längst ned syns den fina järnvägsstationen som varit i bruk i bara 10 år då den invigdes år 1906, i mars närmare bestämt. Och denna järnväg som då kom till staden kommer ju att bidraga till att staden väcks ur ett tidigare slummer. Transporter sker smidigt från Norrköping till Valdemarsvik och människor tar sig lätt från stad till samhälle även om hastigheten är begränsad till ca 25 km i timmen på spåret. Men då skall läsaren veta att ordet bråttom ytterst sällan förekom i vårt svenska språk! Det påstås att när brunnsgästerna kom till staden var det nästan som ett folknöje att bara stå och titta på dessa människor, begrunda deras fina klädsel och höra dialekter från andra orter i Sverige; värmländska, sörmländska, stockholmska, skånska ja till och med dalmål! Barnen på trottoaren ser under tystnad storögt på sällskapet och hunden, som saknar koppel, verkar också oerhört imponerad av alla människor som med sina packningar tar sig mot Skönbergagatan och vidare några hundra meter till slutmålet: Söderköpings brunn.” God dag på er töser; vilken fin hund ni har, vad heter den?” En av tanterna har fått syn på flickorna och hunden. Alla tre niger djupt och ropar samstämmigt: ” Han heter Lukas tant!” Och sommaren hade kommit till Söderköping.