Året är 1939 och vi befinner oss i en skolsal på Skönbergagatan.
Byggnaden, som förresten nu innehas av familjen Appelvang, lät sig uppföras år 1902. Det var Terese Wastesson som under många år drev ett pensionat här och senare – år 1935 och framåt – bedrevs här skola för blivande husmödrar. Studier i hemkunskap, i samrealskolans regi, stod också på programmet under ett antal år.
Men nu var det alltså 1939 och det hemska andra världskriget hade tagit sin början. Många av dessa barns pappor blev nu inkallade till vårt lands försvar under långa tider och mödrarna, dom flesta men inte alla, fick sannerligen kämpa för brödfödan med ransoneringskort och allt som ett krig för med sig. Men dessa barn kunde känna sig relativt trygga i vår lilla stad och dagarna fördrevs med skolgång, och naturligtvis lekar i alla dess former. Många knän skrubbades sönder under lekens gång och blev det kallt under vintern, som det sannerligen blev under dessa krigsvintrar, frös många i allt för tunna kläder och många gånger, ärvda skor.
Det var viktigt att få lära sig läsa, skriva och räkna och att bli godkänd i ordning och uppförande. Tänka sig att denna multiplikationstabell ändå var så viktig att pränta in, jag påstår dock inte att det var bättre förr men sannerligen annorlunda! Visst förekom det att läraren eller lärarinnan kunde lugga någon elev, ja till och med ge ett hårt nyp eller en örfil vid olydnad. Vän av ordning så kan jag inte tro att någon kan bli en bättre människa genom att bli slagen, och som tur var förbjöds dessa tilltag så småningom i våra skolor.
Men fröken Weis, som har hand om denna första klass, gjorde sig känd som en snäll och god fröken som behandlade alla barn lika. Och det liksom lyser om alla barn att här- i den här klassen, har vi det bra! Och höstterminen tog sin början och för de flesta av dessa barn gick det väl bra. Jag vet i alla fall att pojken Göte med mörkt hår längst bak och med sjömanskrage, blev en gudabegåvad bagare. Jag tackar vår granne Maj-Lis för lånet av bilden.