Vid Göta kanal, i närheten av slussen, har några pojkar samlats för att titta på de båtar som dagligen använder detta vatten för att transportera gods, och även människor.
Så här sommartid går här ett antal passagerarbåtar mot Stockholm, eller motsvarande Göteborg. Ångvisslan från dessa båtar, och andra, hörs på långt avstånd och lockar naturligtvis både unga och gamla hit till den stenskodda kajkanten vid kanalen.
Tidsmässigt gissar jag på 1900-talets absoluta början och pråmen där bakom ser ut att vara fullastad med ved. Varför pråmen har förtöjt här vet vi inte, men eftersom de flesta hus här i staden värms upp med just ved och för att värma mat och vatten krävs det tillgång till veden, speciellt inför hösten och vintern. Till tvättning av kläder vid bykningen går det också åt ved och, vi vet inte, kanske pråmen ligger här för försäljning av
just denna vara.
"Goddag på er pojkar, i dag fryser ni inte men hur har ni det på vintern?"
"Hemma hos oss är vi förutom far och mor åtta syskon", svarar en av pojkarna.
"Men vi har en spis i rummet som värmer oss, men det ryker in så vi bara hostar".
Jaha, tänker jag, det är det som kallas spiselrum, ibland fyra sådana rum i ett hus.
Söderköping är in en brytningstid, nytt skall snart ersätta det gamla, men fortfarande kommer många familjer att bo i eländiga, dragiga och smutsiga hus ända fram till 1940-talet då en märkbar förvandling till det bättre sker. Inte för alla, men de
flesta kommer då äntligen att få känna någon form av människovärde. Pojkarna ser nyfiket på fotografen, rätt in i kameralinsen. Hur det gick för dessa ynglingar vet vi inte, men jag kan inte annat än viska till mig själv från min utsiktspost: Lycka till!