Denna oktoberdag, jag gissar att vi befinner oss någon gång strax efter 1920-talet, har en av stadens polismän lite motvilligt stannat inför fotografens kamera. Som läsaren ser så är platsen Storgatans början vid bron över Storån. Klockan visar på åtta minuter i fyra denna eftermiddag och vid förfrågan om hur dagen har varit svarar konstapeln: ”Dagen har varit lugn, men han skulle ha varit här sistlidna marknad då var det ett himla ståhej. Vi intog fem överförfriskade personer efter ett vådligt slagsmål vid Kreatursvallen”.
Några Ringarumsgrabbar och ett gäng av stadens söner hade råkat i onåd om några flickor. Komma hit och göra sig till, nej det uppstod ju förstås ett riktigt slagsmål och en av grabbarna sågs häromdagen fortfarande med en präktig blåtira. Det förekom inte vid den här tiden att någon sparkade på en liggande, det var fullständigt
otänkbart. Nej knytnävarna gällde och just efter vid den här bataljen fick alltså fem kämpar, tre från staden och två från Ringarum, sova över i arresten som förresten låg
i källarplan på Rådhuset. Den här konstapeln var ju inte den enda som patrullerade stadens gator, nej ytterligare fyra hade som uppgift att hålla ordning på gator och torg.
Inte för att jag tror att oordningen var större på den här tiden, det hörde bara till att det skulle finnas patrullerande poliser. Idag blir man ju nästan förvånad när man möter en polis på gatan, en gående sådan menar jag. Man hade också respekt inför polisen då och någon ung person som kunde ramsan: Polis, polis potatisgris, skulle ju aldrig ha kommit på tanken att säga det öppet och högt , nej sånt fick man allt smyga med. ” Nej, nu har jag inte tid att stå här och bli fotograferad,” utbrister konstapeln,” jag skall bort till järnvägsstationen och tala allvar med en som far som en vettvilling på stan med cykeln. Inget lyse har han heller!” Vi tackar för pratstunden och han går med bestämda steg Storgatan framåt.