1924 är året som Storängen, upptagningshem för utvecklingsstörda, börjar byggnationen. I dess fyra byggnader bodde som mest här närmare 300 personer, barn som vuxna. Vi ser på dagens bild, ett vykort avsänt den 12 juli år 1943, den byggnad som gick under namnet: Storängens skolhem.
I denna byggnad fanns också sovsalar där 8 barn delade rum, en pall eller delad byrå var ibland det enda barnen ” ägde”. Oftast var barnen under tio år när man kom hit och orsaken var oftast att man kanske inte hängde med i skolans arbete, hade något lyte: hörselproblem, var rastlös eller andra orsaker. De som inte kunde tillgodo sig lättare skoluppgifter hamnade på den s.k. asylen med skyddat plank mot omgivningen. Så man kan säga att, med dagens mått att mäta, skulle många barn över huvud taget aldrig ha hamnat här. Men, som sagt, det var andra tider då, historiens vingslag ute i Europa kändes även här i vårt land: Det var bara dom präktigaste barnen som räknades!
Hade man också stora barnkullar och ett barn som inte passade in så kom man till b.la Storängen. Ända till 1990-talet fanns dessa hem och många tillbringade hela sitt liv här, några finns ännu hos oss nu i en trygg miljö och numera accepterade som de människor dom är. Men vi får aldrig glömma historien om de utvecklingsstörda, i den ömhet, ärlighet, humor och gott kamratskap många har givit mig i mitt arbete finns det för mig bara ett ord: Utvecklingsbara!