Kanada är ett land som många brukar jämföra med Sverige – det finns likheter i synsättet till exempel när det gäller välfärd men också det nordliga läget och det faktum att bägge länderna är relativt glesbefolkade brukar anföras. Ett annat område där många ser vissa likheter är migrationen: Kanada och Sverige tar emot ungefär lika invandrare många procentuellt sett till folkmängden. Å andra sidan finns också ganska stora skillnader i synsätt generellt – något som väl exemplifieras av det faktum att Kanada som första större land i världen legaliserade cannabis för rekreationssyfte i förra veckan.
Heather Grant, Kanadas ambassadör i Sverige, är på ett tvådagarsbesök i länet och på onsdagen är det dags för Norrköping. Efter ett företagsbesök på Fiskeby på förmiddagen fortsätter hon med att träffa delar av kommunstyrelsen i Rådhuset för ett samtal (eller seminarium) där huvudtemat är migration och integration.
– Historien om Kanada är en historia om migration och det har gjort Kanada till ett bättre land, berättar ambassadören (på engelska) och tillägger att man det senaste året tagit emot cirka 310 000 invandrare som fått uppehållstillstånd.
Men hon vill också betona att det finns några viktiga skillnader mellan Kanada och Sverige (och övriga Europa) både geografiskt och historiskt.
– Jag vet hur många flyktingar som kommit till Europa och Sverige de senaste åren och Kanada har inte en sådan situation: det beror enkelt uttryckt på Atlanten och Stilla havet. Vi har väldigt få asylsökande vid våra gränser så det är inte jämförbart, upplyser Heather Grant som kan berätta att migrationen till Kanada består av flyktingar (som ofta väljs ut via UNHCR och flygs in), ekonomiska migranter samt anhöriginvandring.
– Vi väljer ut flyktingar utifrån deras behov; när det gäller ekonomiska migranter går vi efter vad Kanada behöver.
Hur ser proportionerna ut mellan de olika invandringsgrupperna?
– Uppåt 170 000 personer per år är ekonomiska migranter medan vi tar emot omkring 35 000 flyktingar, resten är anhöriginvandring, svarar en medarbetare till Heather Grant på Folkbladets fråga.
En annan påtaglig skillnad är att man i Kanada har ett system av privata sponsorer och volontärer (Private Sponsorship of Refugees Program) som tar ett stort ansvar för flyktingar tills de etablerat sig i landet.
– Det här programmet är orsaken till att migrationen i Kanada fungerar så bra, säger Heather Grant som också förtydligar att flyktingarna naturligtvis har tillgång till alla samhällets tjänster i övrigt som skola, sjukvård och annat.
Kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) avrundar genom att konstatera att utmaningen i Sverige består i att korta tiden till arbete för de nyanlända – den har länge legat på åtta år från ankomsten.
– Vi försöker korta denna tid och har varit framgångsrika. Men Norrköping har tagit ett stort ansvar och därför driver vi frågan att sprida mottagandet över hela Sverige, säger Lars Stjernkvist som också lägger till att hans personliga åsikt är att vi här har underskattat betydelsen av civilsamhället när det gäller integration.
Som en utmärkt illustration av betydelsen av civilsamhället berättar som avslutning Admir Lukacevic om sin verksamhet "Idrott utan gränser" – ett gott exempel på hur integration kan fungera om man tänker fritt och stort.
Frågan man kan ställa sig efter detta samtal är om förutsättningarna finns här för att närma sig den kanadensiska modellen – skillnader finns onekligen i sättet att ta sig an frågan.