Allt fler människor i vårt land avslutar livet med att bli "direktare". 2017 togs ordet upp som "veckans nyord" i Språktidningen: "En direktare är en begravning utan ceremoni". Konkret betyder det att den döde körs från dödsplatsen direkt till krematoriet. Sedan sker gravsättning, i exempelvis minneslund, askgravplats eller en traditionell urngrav. Utan ceremoni, minnesord eller farväl av nära eller anhöriga.
Enligt statistik från Sveriges begravningsbyråers förbund utfördes åtta procent av alla begravningar utan ceremoni 2018. Vanligast är det i storstäderna, men det ökar även här i Norrköping. Någon som märker av det är Fredrik Blomberg, begravningsrådgivare på Östgöta Begravningsbyrå.
– Ofta är det den avlidne själv som sagt det innan: Ha ingen ceremoni för mig, säger han.
Det finns även anhöriga som bestämmer sig för att den avlidne ska köras direkt från dödsplatsen, ofta sjukhuset, till krematoriet. Varför det är så, kan Fredrik Blomberg inte svara på. Traditionella begravningar är dock fortfarande allra vanligast, men Fredrik Blomberg märker av en trend där fler till exempel slår ihop begravningsceremonin i kyrkan eller gravkapellet, med urnnedsättningen.
– Det har ökat att vi har små miniceremonier när vi sänker askan, säger han.
Han beskriver också hur det blir vanligare att anhöriga träffas hemma hos någon på en "privat" ceremoni och minns den döda.
I Aftonbladet beskrev kolumnisten Peter Kadhammar häromåret fenomenet med direktare. I intervjuer med begravningsentreprenörer i Stockholm målas en bild av stressade 2000-talsmänniskor fram, som inte har tid att begrava sina anhöriga i en tid av kick-offer med jobbet, utlandssemestrar och barnens innebandyturneringar. Att döden "stör" kalendern i världens mest sekulariserade land, med "extrema familjekonstellationer" och höga levnadsstandard. Och att döden hamnat så långt borta från oss, att många tycker det är obehagligt med kistor. Tiden där man släppte alltför händer när döden inträffade, verkar vara på väg förbi. Journalisten och begravningsentreprenören Anna Ekelund Nachman beskrev det alltmer populära sättet att avsluta livet på i en krönika i Dagens Samhälle 2018: "I stället för att låta mormor ligga veckor i kylen medan släkten i oändlighet matchar sina kalendrar för att hitta en gemensam lucka för en ceremoni, låter man någon annan ordna det praktiska och tar i stället en gravöl vid den årliga släktträffen när man ändå planerar att ses".
Fredrik Blomberg instämmer:
– Vi märker av att kalendern är viktig i vissa familjer vid planering av begravningen. Och att semesterresor ibland går före. När det gäller kistor tycker en del att det är obehagligt, och väljer därför att ha en ceremoni runt urnan i stället, för att sedan gå ut på kyrkogården och sänka den, eller ha ceremonin när man sänker den.
Medan "direktarna" ökar, minskar antalet besökare på begravningsceremonierna. I början av 1990-talet kom snitt 41 gäster till begravningarna, nu runt 20. Fredrik Blomberg säger lite skämtsamt att det skulle underlätta om varje vecka innehöll två fredagar:
– De flesta vill begrava då. Jag tror att många behöver avbrottet efteråt, och då kan det vara skönt med en ledig helg.
Men om alla skulle begravas på fredagar skulle det bli korvstoppning. Dessutom säger lagen, som gäller sedan 2012, att det får gå högst en månad (tidigare var det två) mellan dödsfall och kremation/gravsättning. Lustigt nog har snitttiden mellan död och begravning ökat sedan 2012; från 21,6 dagar till 23,2. När man hör Fredrik Blomberg beskriva pusslet, logistiken, med allt som ska fixas under denna tid, förstår man att det kan bli knort om tid. Och varför vi i Sverige har världens längsta tid mellan död och begravning. I våra grannländer Norge får man vänta max 14 dagar och i Danmark åtta. I Belgien, Holland och Frankrike är det fem dagar.
Är det krångligare att begravas i Sverige?
– Det är nog snarare kopplat till tradition och till viss del problemet med att få begravningen den dagen man vill och kan, säger Fredrik Blomberg och utvecklar hur det oftast går till:
– Först ska man kontakta begravningsbyrån, och när man bokat begravningstiden så har kyrkan krav på att få veta det ett visst antal dagar innan begravningen. Sedan ska annonsen vara inne i tidningen, de flesta vill ha den på en lördag, där sista anmälningsdatum står och sedan vill cateringfirman ha ett visst antal på sig att fixa.