Kyrkogårdsförvaltningen har ett uppdrag att värna alla människor i Norrköping, oavsett trosinriktning eller ej. Med på mötet i Östra Eneby församlingshem på tisdagskvällen fanns därför representanter från olika trossamfund i stan. Målet med kvällen var att skapa en levande kyrkogård, att skapa en trygghet i livet och inför döden. Eller som Anders Carlsson, kyrkogårdschef i Norrköpings pastorat, förklarade: Kunskap skapar trygghet.
– I och med sekulariseringen har vi kommit längre och längre från döden i vårt samhälle. Då ökar okunskapen, vilket leder till otrygghet. Många får ångest och mår dåligt.
Moderator var Maria Bard, som sedan fem år tillbaka är samordnare för Svenska kyrkans interreligiösa nätverk.
– Det är tack vare att vi arbetat med att bygga upp så goda kontakter mellan varandra i Norrköping, som vi kan göra en sådan här samtalskväll. För en gemensam sanning har vi: Vi ska alla dö, sade hon.
Under kvällen fick åhörarna en inblick i hur de olika samfunden ser på döden och vilka ritualer som genomförs när någon går bort. Representanten från Thailändska Buddistiska föreningen berättade bland annat att de inte skapar någon gravplats. I stället genomför munkar en ritual och sedan vill de flesta anhöriga ta med sig askan hem till Thailand och sprida den där. I dag finns fyra stora syrianska kyrkor med totalt 12-13 000 anhängare i Norrköping. Här genomförs framför allt jordbegravning och till dessa kan det komma mellan 600-700 personer. Innan begravningen anordnas en ritual där de som vill ta farväl av den döda och beklaga sorgen, inne kyrkan.
I Norrköping finns fyra muslimska församlingar och från Aisha-moskén kom Ahmad. Han berättade att muslimer ofta ska påminna sig om döden, för då ökar deras goda handlingar.
– Livet är till för att göra gott och när döden kommer lämnar man in sitt prov inför nästa liv, förklarade han.
Det är gravsättning som gäller inom islam, utan kista. Kroppen läggs på höger sida med blicken mot Mecka.
Inte heller judar kremeras. Sebastian från den judiska församlingen berättade att kroppen läggs i en enkel kista och att själva begravningsceremonin inte hålls i Synagogan, utan i närheten av begravningsplatsen, dit kistan sedan bärs.
– Man har en ceremoni vid kistan, med familj och vänner som gör så fint som möjligt. Det finns tre sorgeperioder, den första är första veckan efter begravningen då man träffas hemma hos de anhöriga som sitter på låga stolar. Den veckan varken rakar eller duschar man. Andra sorgeperioden får man till exempel inte festa. Under den tredje sorgeperioden, som är ungefär tolv månader, får man till exempel inte gifta sig.
Katarina Wändahl representerande Svenska kyrkan. Hon berättade hur begravningar förändrats i Sverige de senaste 100 åren:
– Under bondesamhället var det jordbegravning som gällde, men på 1800-talet började man kremera. I dag kremeras 85 procent. Förr dog man hemma, och då var det naturligt att man samlades där och tog avsked. Bisättning, att man ser den döde innan begravningen och tar avsked, var vanligare förr. Nu är begravningsgudstjänsten det stora, där man ber och sjunger psalmer. Det är vanligast att man tar avsked i kyrkan eller går till kistan vid graven om det är jordbegravning. I dag har vi gjort döden till något mer privat; det är mer för den lilla familjen, tidigare var det något för "hela byn".
