Yrkesvalet var långtifrån självklart för den unga Åsa Johansson. Hon funderade på att utbilda sig till elektriker men hon kunde också tänka sig att åka runt till gårdarna ute på landet och arbeta som inseminatör. Så blev det nu inte. När jag häromveckan mötte Åsa Johansson på Folkbladets redaktion i Finspång så satte jag ner mittemot en demenssjuksköterska i sina bästa år.
För lite drygt fyra år sedan intervjuades Åsa Johansson i Folkbladet med anledning av att hon då var Finspångs första Silviasjuksköterska:
” Hon har lång erfarenhet som sjuksköterska inom kommunens äldreomsorg och har specialistutbildat sig inom demensområdet. På Sophiahemmets högskola i Stockholm har hon studerat till Silviasjuksköterska.
”Det är en utbildning som skapades för att det behövdes spetskompetens inom demensområdet. Jag ville gå utbildningen för jag tycker att det är ett oerhört viktigt område”, sa Åsa Johansson då.
”Vill jag något så vill jag det till hundra procent, jag vill göra skillnad. Intresse och engagemang är jätteviktigt för mig”, sa Åsa till mig när jag bad henne säga något grundläggande om sig själv.
Vi talade en del om Hembygden.
Åsa är barnfödd på Finspångs BB, hennes mor har rötter i Finspång medan hennes far kom in till Finspång från Ringarum. Pappa heter Östen Svensson och arbetade på sin tid som buss – och taxichaufför i Finspång.
”Genom sitt jobb och sin personlighet var han en välkänd person för många Finspångsbor”, berättade Åsa Johansson.
Hon är mycket förtjust i sin hembygd.
”Finspång är lagom stort men vi måste komma ihåg att vi inte har någon centralort utan en större tätort plus flera mindre samhällen samt landsbygden och det är ett ansvarsfullt arbete att se till att hela kommunen kan leva och utvecklas,” sa hon till mig.
Åsa Johansson har tidigare varit ordförande i Hembygdsföreningen. Hon är kvar i styrelsen som byggnadsansvarig men har lämnat över ordförandeklubban till Fredrik Blomberg.
”Min mor Gerd fick mig intresserad av historia. Jag anmälde mig till en släktforskningskurs redan när jag var i femtonårsåldern. Vid den första träffen trodde de andra deltagarna att jag hade gått fel! Historieintresset har jag kvar och jag fascineras av byggnadsvård och av att ta hand om gamla byggnader”, berättade Åsa Johansson.
Vi talade en del om politik.
Åsa Johansson är engagerad i Centerpartiet och är folkvald ledamot i Finspångs fullmäktige. När barnen var små och gick i Viggestorps skola så blev hon engagerad i skolans föräldraråd. Det ena gav det andra och när hon fick frågan om inte hon borde bli aktiv i kommunpolitiken så svarade hon ja.
Hembygden är viktig för Åsa även i politiken. Hon talade med stor entusiasm om ett projekt med ”mobil röntgen” som just nu pågår i Finspång.
”Det spar mycket tid och lidande för sjuka människor”, sa Åsa.
Lokal mat och bra mat ligger också henne varmt om hjärtat.
”Vi borde bry oss mycket mer om vad vi stoppar i oss. Åksjuk mat som bröd, kött och grönt som färdats långa vägar; är det verkligen vad vi vill ha på våra tallrikar även om det är billigt?” sa Åsa Johansson.
Mest talade vi om demens.
Åsa Johansson talar om det stora och om det lilla.
”I grunden handlar allt om en individ med anhöriga som behöver bra, nära och så tidig hjälp som möjligt för att hantera de olika symptom som demenssjukdomarna bär med sig. I den stora bilden har vi siktet inställt på att få till ett mer demensvänligt samhälle där privat och offentlig service är mer anpassad till de handikapp som demens innebär”, sa Åsa Johansson.
Hon är hoppfull inför framtiden.
”Det är svåra och tunga sjukdomar för många enskilda. Men vi får ständigt mer kunskap, fler söker hjälp tidigt och alltfler i och utanför vården inser hur viktigt det är att den som är sjuk likafullt kan behålla sin värdighet”, slutade Åsa Johansson.