Farhågan att förestående klimatförändringar kommer att negativt påverka jordens ekosystem har fått all den uppmärksamhet som krävs för att attrahera maktintressen, affärsintressen, forsknings-och anslagsintressen. Numera görs kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med de problem som utsläpp av CO2 kan föranleda. Emellertid finns ett mer näraliggande hot som inom kort kan leda till en ekologisk kollaps, nämligen den okontrollerade spridningen av mikroplaster och då i synnerhet den spridning som sker i form av nanopartiklar bemängda med bisfenol A.

Regeringen har här gjort en punktinsats genom att införa en skatt på bärkassar av plast. Nyttan, utöver symbolvärdet, kan ifrågasättas men lagstiftningens förarbeten indikerar att regeringen förstått problemet, nämligen att dessa nanopartiklar och mikroplaster förr eller senare hamnar i våra vattendrag, för att slutligen hamna i havet, med obehagliga konsekvenser som följd.

Bisfenol A har positiva egenskaper på så sätt att plastmaterial kan ges specifika egenskaper – men bisfenol A har också negativa egenskaper, något som kan bli förödande för allt levande. Det är väl känt att bisfenol A medför hormonrubbningar. Enkelt uttryckt, med tillräckligt stor mängd bisfenol A i ett vatten, kommer alla fiskar som föds där att vara av honkön, vilket i sin tur innebär att fiskbeståndet kommer att dö ut. Konsekvenserna av detta i stor skala är knappast möjliga att föreställa sig.

Ett stort tekniskt problem för vindindustrin är att rotorblad eroderar vilket bl a leder till att effektivitet och verkningsgrad försämras. Enligt uppgift tappar ett rotorblad under sin levnad ca 10 procent av sin ursprungliga vikt. Det här är emellertid inte bara ett tekniskt problem utan främst ett miljöproblem. Om uppgiften är riktig kan man räkna med att de vindkraftverk som finns i Sverige idag okontrollerat förorenar omgivningen med närmare 40 000 ton mikroplaster och nanopartiklar innehållande bisfenol A. Om den landbaserade vindkraften byggs ut i den takt som vindindustrin förespråkar kommer dessa föroreningar att öka till 100 000 ton. Det här är naturligtvis illa och det kommer med stor sannolikhet att påverka ekosystemet och den biologiska mångfalden på land. Inget är emellertid så illa att det inte kan bli värre. Om den havsbaserade vindkraften byggs ut i den omfattning som EU planerar för, kommer Östersjön att förorenas med nanopartiklar och mikroplaster, innehållande Bisfenol A, på mer än 50 000 ton – varje år! Det riskerar att slå ut ekosystemet fullständigt. Inga fiskar, inga vattenlevande däggdjur, inga sjöfåglar. Östersjön blir om dessa farhågor besannas ett hav där det biologiska livet utgörs av alger, plankton och tvekönade skaldjur.

Reidar Svedahls initiativ om ett tvåårigt moratorium, så att man hinner utreda konsekvenserna av den storskaliga vindindustrin, är såvitt jag kan bedöma, det första ansvarsfulla uppslaget från politiskt håll, när det gäller att frammana eftertanke och långsiktig hållbarhet. Försiktighetsprincipen finns inskriven i miljöbalken – likaså kravet på kunskap – det vill säga man ska veta vad man sysslar med och vilka konsekvenser det kan få om olika risker faller ut. Förvånande nog behövs ingen ny lagstiftning. Det är bara att tillämpa de lagregler som redan finns.