1962 gick världsmästerskapen i modellflyg, "linkontroll" av stapeln i Kiev; då en del av Sovjet. Jag var där. Svenska laget åkte dit med tåg Helsingfors-Moskva. Vakter kollade igenom våra plånböcker. Moskva, sen flyg till Kiev. Sovjetisk teknik. Planets klaffar manövrerades med gängade skruvstänger. På borden stod små gammeldags lampor med veckade tygskärmar och tofsar. Vi fick te.
På plats omhändertogs av "tolkar", d v s funktionärer som vi tog för givet var utsedda av partiet för att hålla koll på oss. Tävlingarna hölls ute på en ö i Dnjepr. I princip såg vi knappt nåt alls av själva stan. I tävlingarna blev den mest minnesvärda finalen i Team Racing. Tävlingen gick över 100 varv. Ryssarna Yuri Sirotkin och Boris Chkourski hade en snabb modell, men den gick bara 33 varv per tank. Med lite draghjälp hade dom ändå lyckats komma 100 varv med två omtankningar. Men i finalen stannade deras motor alldeles innan 99 varv. Jaha, det var kört för dom. Trodde vi.
För sen gjorde mekanikern en otroligt snabb omtankning! På dryga tre sekunder så var planet iväg igen.
Sirotkin/Chkourski vann. Svenska topplaget Nils Björk och Kjell Rosenlund kom på fjärde plats.
Innan stora banketten bjöds vi på flodbåtstur. Vi ville titta på stan, men det kom inte på fråga. Finnarna hade avböjt "tolk" med hänvisning till att deras lagledare talade ryska. Våran "tolk" var en snäll tjej som skulle hålla koll på finnarna också. Vi kom till båten med henne, men inga finnar dök upp.
Tolkens ansikte, at first just ghostly, turned a whiter shade of pale då avgångstiden närmade sig. Vad skulle hennes bossar säga och göra? Jag skäms ännu över att vi inte försökte trösta henne. Vi fick se flodbankar i tre timmar. Mest intressant var båtens maskineri. Ångmaskin med vevstake utformad som en jonisk pelare drev paddelhjulen.
På banketten ställdes jättetjusiga fruktarrangemang ut på borden. Sen hölls jättelånga tal på ryska. Sen bars fruktarrangemangen ut. Det blev bra ändå, vi fick mat, den prydligt uppställda orkestern spelade When the Saints go Marching In så att hela salen svängde, allmän förbrödring. En liten spinkig ukrainare utmanade mig på armbrytning. Jag anade oråd och pekade ut biffigaste tysken som hette Gorziza. Han antog utmaningen och bröts ner på några sekunder.
På hemvägen kollade vakter på tåget igenom våra plånböcker igen. Då vi kommit på rätt sida om finska gränsen sjöng vi "Du gamla, du fria" på fullt allvar.