Men det är inte läge för panik med stort p. Inte än, även om det verkar som att EHV-1, eller som den oftast kallas, virusabort, försöker koppla sitt äckliga grepp om hästsverige igen.
Vi minns vad som hände sist. Skånsta ryttare fick en käftsmäll utan dess like i början av 2019 med sjuka och döda hästar om vartannat. Skytteltrafik till veterinären. Veterinärer som kämpade dygnet runt utan att kunna hjälpa alla.
Att slitas mellan hopp och förtvivlan för att sedan kastas tillbaka till hoppet, sen förtvivlan. DET är virusabort i dess neurologiska form. Det är vad som drabbade Skånsta ryttare i början av året. Först i maj var mardrömmen över och Skånsta kunde öppna portarna fullt ut och slippa den begränsade verksamheten. Det går knappt föreställa sig hur hårt slag det måste ha blivit ekonomiskt för ridskolan som sådan. För att inte tala om känslomässigt.
Men virusabort ger inte upp. Det kommer tillbaka och denna gången är det en gård i Skåne som berörs. Så långt kommer rapporter om en död häst till följd av sjukdomen. Vi hoppas alla att det stannar där. EHV-1 är nämligen lurig. Med neurologisk EHV-1 pratar vi inte längre om risken att föl dör i mammas mage. Vi pratar om neurologiska symtom i den utsträckning att hästar dör på löpande band vid ett värsta tänkbara scenario.
Det är en risk. Men det är inte ett faktum. Det är och förblir en risk tills motsatsen bevisas. Det är viktigt att komma ihåg i en djungel av obekräftad skrämselpropaganda.
Kälkritik har aldrig varit viktigare.
Mitt i skräcken för ett ”nytt Skånsta” måste vi sansa oss. Det här handlar INTE om en epidemi, precis som SVA försöker säga gång på gång. Det handlar om ett utbrott. Än så länge handlar det till och med om en häst, vars ägare vi alla lider med. Men det handlar om en död individ. Inte 30 sjuka hästar som läget var hos Skånsta ryttare ett tag.
Men nu gäller det att vara smart. Smartare än vi var i starten av 2019. Mycket smartare. Och förutsättningarna finns. Nu VET vi nämligen vad det här viruset kan göra. Den här gången får vi inte underskatta det.
”Det händer inte mig”-mentaliteten får inte förekomma igen. För även om de flesta tar det på allvar kan en enda ignorant person vara orsak till spridning. Väl värt att tänka på.
Förra vintern var ett bra exempel. Det tränades, det tävlades. Herregud vem minns inte utbrottet på de internationella tävlingarna i norska Lilleström där ett antal svenska toppnamn, bland annat Peder Fredricson, tävlade? Det kunde ha gått riktigt illa. De svenska internationella ryttarna tog sitt ansvar och isolerade hästarna i förebyggande syfte när de kom hem. Hur katastrofalt hade det inte varit om hela Sveriges älskling H&M All In eller Zacramento drabbats?
Men isoleringen var frivillig, särskilt för utländska ryttare. Sjukdomen är trots allt inte anmälningspliktig i Norge. Inte heller i flera andra länder. Därför isolerades inte alla. Det förekom också att internationella ryttare direkt stack vidare ner i Europa för vidare tävlingar efter Lilleström. Det kunde ha orsakat ett totalt smittkaos. Lyckligtvis skedde inte det.
Det påstår jag är mer tur än skicklighet. Vi får inte underskatta EHV-1. Men vi får inte heller slå på stora trumman. Det är en balansgång på slak spindeltråd i motvind.
Det viktiga här är information. Bekräftad information från säkra källor. Exempelvis smittinfo på sajten travsport.se. Facebook däremot är ingen säker källa. Inte heller ”Anna i grannstallet” som minsann hört att 22 hästar dog igår – i stallet där bara fem hästar bor.
Källkritik. Det har som sagt aldrig varit viktigare.
Det samma gäller försiktighet och sunt förnuft. Det handlar om att inte sätta sina behov före hästens. Om alla gör det vågar jag påstå att det inte finns någon chans att det här kan spridas vidare. För hur kan en smitta spridas när ”alla” är lika noggranna och ”ingen” har samma kläder mellan stallen – samtidigt som stallet är stängt för utomstående? Det borde vara en teknisk omöjlighet.
Faktiskt.