I Norrköping, staden jag kommer ifrån, finns det ännu en synagoga – som någon försökte bränna ned år 2022. På väg till jobbet eller skolan går jag varje dag förbi Platz der Alten Synagoge och påminns således, om än mot min vilja, om Förintelsens brott. Jag kommer aldrig att kunna vänja mig vid att detta verkligen har skett. Det borde ingen kunna. Claude Lanzmann, känd för dokumentärfilmen Shoah, sade själv att människan inte besitter vad som är nödvändigt för att förstå det som skedde i framför allt Tyskland och Polen, inte ens när hon står i trappen till gaskamrarna. Men trots att vi nu inte förstår, var vi en gång upphov till det – ett till synes orimligt förhållande som återigen gav sig till känna den sjunde oktober i år.
Minnesmärket i Freiburg är en naturlig del av stadsbilden. Turister stannar och läser anslaget med sänkta huvuden, studenter fikar på trapporna mittemot och ibland, när de missat att läsa varningsskyltarna, låter några föräldrar sina lekande barn att beträda minnesstoden som bär den gamla husgrundens form. Detta prosaiska för tankarna till en ibland förbisedd insikt som hör vår post-förintelse-värld till: förutom det främst fruktansvärda att sex miljoner människor mördades, och att deras liv gick förlorade, gick vi i Europa medels Förintelsen även miste om något annat: judiskt liv och kultur.
Innan Förintelsen var det judiska ett naturligt inslag på många platser i Europa; det fanns synagogor med dess församlingar, judiska bagerier och affärer och framför allt judiska människor vilka precis som alla andra bidrog med något av sig själva, och den egna kulturen, till samhället i stort. I perioder kunde detta liv samexistera jämte de europeiska majoritetskulturerna utan vidare friktion, men oftare än sällan – vilket löper som en röd tråd genom judisk historia – var judarna tvungna att hålla ett vakande öga på sina grannar.
Idag finns inte mycket av denna kultur kvar i Europa, men de judar som bor här behöver fortfarande, och allt oftare, vara vaksamma. Det går att bilda sig en uppfattning om de historiska förlopp som ledde fram till Förintelsen. Och något som står klart är att nazisternas förintelse blev den absoluta kulmen av det normaliserade judehat som rådde i hela Europa vid tiden. Ett hat som vi antingen direkt spädde på eller lät fortgå utan vidare protester.
I romanen "I tvåtusen år" beskriver Mihail Sebastian på ett skrämmande vis hur han plötsligt befinner sig i ett 30-talets Rumänien där judehatet är helt normaliserat, och hur gamla vänner rättar sig efter tidsandans fascism och därmed vänder sin judiske vän ryggen. När jag för ett halvår sedan läste Sebastians roman förfasades jag över hur det absolut värsta i oss människor kom till uttryck genom sådana vardagliga medel. Men jag trodde inte då att jag nu på avstånd skulle bevittna det som skett på Sergels torg och andra platser i Sverige och världen.
Eller att jag från en av mina bästa vänner skulle få höra att hon, och hennes judiska vänner och familj, är livrädda för den våg av judehat som nu ger sig till känna. Det är, återigen, ofattbart. De i svensk offentlighet som på sistone har relativiserat detta kan inte ursäktas för att endast ha stått upp för den palestinska saken eftersom den som relativiserar hatbrott inte längre kan sägas stå upp för den mänskliga saken.
Klarar man inte av att sympatisera med palestiniernas lidande, utan att samtidigt förringa judarnas, borde man helt enkelt se över sin grundläggande beskaffenhet som moralisk varelse. Vilket givetvis ska läsas som en allmän devis, oavsett grupp och konflikt. (Jag antar att det behöver skrivas ut i dessa tider). Att uppvigla mot en grupp i helhet, då vissa av dess medlemmar gör sig skyldiga till oförrätter, kan aldrig vara lösningen på någon konflikt. Men att försumma chansen att tydligt fördöma Hamas, för att sedan med vaghet behandla de krafter i samhället som är tvetydigt, eller rent antagonistiskt, inställda till alla individers och gruppers rätt till ett värdigt liv, är sannerligen inte en lösning på den rådande konflikten heller.
Där jag bor finns en plats där det en gång stod en synagoga, vilken brändes ned; där har människor på sista tiden samlats för att lämna blommor. I staden jag kommer ifrån finns det ännu en synagoga, vilken någon försökte bränna ned; jag hoppas att någon varit där och lämnat blommor på sistone.