Har man en gång gått från Vikbolandet till Stockholm, och har en farfar som tog sig till fots från Vånga till Göteborg, ja då är det inte särskilt konstigt att använda fötterna var en än ska ta sig. För Ola Ericsson har vandring alltid varit en stor del av livet, och så även nu, snart 90 år fyllda och boendes på Strömbackens seniorboende.
Så ser du en man med brun väst, keps, käpp och gul ryggsäck, är det förmodligen honom du siktar.
– Jag känner mig tillfreds, lugn och ro. "En måste hålle skankera igång", var det en gubbe som sa en gång, säger han och berättar:
– Jag går och funderar och stannar och tittar på någon fågel som jag inte sett förut. Jag har alltid ett anteckningsblock med mig och numera även en modern mobil så jag kan ta kort.
Anlag för vandringen har han. Farfar, som bodde i Vånga, var en vandringsman, "en vagabond" som Ola säger, och när han fyllde 50 körde han hem alla klockan 21, för då skulle han ut och gå. En gång gick han till Göteborg.
– Dottern började undra var han var. Men han ringde väl hem någonstans ifrån där han fick låna en telefon. På hemvägen fick han stanna i Ödeshög och sula om skorna, för då var de utslitna.
Hans första egna långpromenad tog han som 17-åring. Storebror hade då flyttat till Stockholm och Ola bestämde sig för att gå till honom från hemmet på Vikbolandet.
– När jag kom till Ålberga var det ett fint fält med omogna ärtor. Jag ville ju inte stjäla, så jag gick och frågade bonden om jag fick ta lite. Det fick jag. Sedan frågade jag om de hade en lada med lite halm, där jag kunde sova. "Du har väl inga tändstickor" frågade de, men så svarade jag att jag inte röker. Dagen efter kom frun ut med en frukostbricka. Sen gick jag till Stockholm, till Hägersten, där min bror jobbade som spärrvakt på SJ.
Det har även blivit många vandringsturer i de österrikiska alperna, och Ola har flera märken på sin käpp som visar var han varit.
– Jag körde buss till alperna i många år och då hade man alltid en fridag. Då passade jag på att vandra.
Numera är han ute och går varje dag. Han tar gärna bussen till Åby och går hem igen.
– I augusti förra året firade jag barn och barnbarn på konditoriet i Åby. Jag är nämligen hundallergiker och kan inte komma hem till dem. När alla ätit upp, ja då gick jag hem. Jag fick sällskap av åska och blixt, men jag hade paraply med mig. Så jag var inte rädd.