Linnéa Wallertz är 30 år och landskapsarkitekt från SLU i Alnarp. Under ett år i yrket har hon arbetat i Norrköping. Nu bor hon i Lund och arbetar på Blomsterlandet. Hennes uppsats om Promenaderna ger historien, människorna och händelserna i berättelsen om de berömda stråken i Norrköping. Uppsatsen är mindre "akademisk" till sin natur här i Folkbladet än i sitt ursprungliga skick. Noter och referenser har bland annat ställts åt sidan.
Sverige på 1800-talet var fortfarande ett land där de flesta människor levde på landsbygden. Bara 10 procent av befolkningen bodde i någon av städerna och dessa var också ganska små. Det enda som egentligen kunde räknas som en stor stad var Stockholm som hade 75 000 invånare. Göteborg, Karlskrona och Norrköping som också låg i toppen kom långt efter med runt 10 000 invånare var. Generellt rådde en stagnation i landet och många städer stannade av i tillväxt de närmsta åren. Norrköping stack dock ut lite tack vare sin starka textilindustri och gick om Karlskrona så att de kunde titulera sig som tredje största stad år 1850.
Behovet av gröna miljöer i städerna växte under 1800-talet och Göteborg fick som andra stad, efter Stockholm, sin trädgårdsförening år 1842. Tidigare fanns i staden bara delar av Kungsparken, Gamla Allén och Nya Allén. Den sistnämnda låg som Norrköpings Promenader också skulle komma att göra, likt ett band mot landsbygden och det var bortanför detta gröna stråk som staden sedan växte sig vidare.
Parallellt med vurmen för trädgårdsföreningar och parker under 1800-talet anlades alléer i fler städer runt om i Sverige, ofta i samband med att tidigare stadsstrukturer förstörts i bränder. Redan 1834 fick Vänersborg en central esplanad planterad i staden och år 1869 planterades alléstråk i Gävle. Genom att kombinera trädplanteringar i gator och parker skulle man få in ljus och frisk luft. Dessutom skulle brandsäkerheten öka och staden inge ett prydligare intryck. Allégatan blev ett viktigt element i staden och fick samsas med promenadvägarna men också körbanor och spårvagnar som var på framfart. I växande städer fungerade allégatorna som länkar mellan centrum och de nya växande förorterna. Rekreationen fick ett uppsving och man lyfte ut den funktionen från hemmet in i det offentliga rummet som till exempel kunde vara en park eller ett promenadstråk. Till en början styrde borgarna i städerna utvecklingsmässigt och politiskt genom Borgerskapets äldste. 1866 avskaffades stånden och stadsfullmäktige tog över men borgarna hade trots detta fortfarande ett stort inflytande i stadens bestämmelser. Framförallt var promenaden fortfarande ett viktigt inslag för den högre samhällsklassen. Genom att införa mer offentliga platser att vistas på, som till exempel parker syntes borgarna och tog plats samtidigt som städerna fick nya attraktiva ytor. Här skulle stadens arbetare uppfostras i hur man rörde sig, genom promenaden, och man skulle råda bot på problematiken att folk annars bara stod och hängde. Parken ansågs som en lämpligare miljö än gatorna och skulle stärka möjligheterna till ett “bättre” umgänge. Dessutom gavs utrymme att röra på sig och andas frisk luft för de som annars bodde mycket trångt i den växande staden. Detta kom att bli en vinst för både borgarna och staden.