Skådespelare, sångare, musikalartist, revyprofil och tidigare teaterdirektör på Skandia. Det är så de flesta Norrköpingsbor känner Pontus Helander.
Folkbladet träffar honom på ett kafé i stan för att prata om hans nya liv. Han kommer direkt från jobbet på Ensjöholm By, ett vikariat som vårdare vid LSS-boendet, ställer sig vant framför kameran på gatan utanför kaféet, och berättar sedan över en kopp kaffe om hur han kommit fram till att han ville prova något annat än livet på scenen.
Från allra första början hade han inte en tanke på att bli skådespelare, berättar han.
– Det var mer att det blev så. Jag ville bli yrkesmilitär.
Samtidigt fanns det något där ändå, för det visade sig, många år senare, att han i grannflickans vänbok, som barn skrivit att han ville bli sångare.
De första stegen på scenen tog han på Arbisteatern.
– Jag blev betagen av, tror jag, att få spela roller, att få spela, och spegla, andra människor. Det fascinerade mig. Det var inte så mycket att stå i rampljuset och ”se mig, se mig”. Jag tror inte att det var så, säger Pontus Helander.
Och om det någonsin varit så är det inte så han känner i dag.
– Det finns andra värden i livet, som är kanske viktigare eller som ska ges större utrymme.
Är det det som har hänt nu?
– Ja, jag tror att det är så, faktiskt. Under alla de åren som vi hade Skandiateatern och man jobbar enormt mycket är det i sig en resa, man känner ”wow”, och när man är mitt upp i det är det fantastiskt. Där blir det mycket mediabrus och personifierande.
Just då var det viktigt, säger han, men nu efteråt är han glad att han klarade sig utan att få en hjärtinfarkt eller stroke. När man jobbar 80 timmar i veckan är det för mycket, säger han.
– Jag har haft ett driv en längre tid att hitta något annat, säger han och berättar att han började reflektera över livet när han fyllde 50.
Han frågade sig själv om han verkligen ville hålla på och ”göra tanter och farbröder på scenen i revyer i Norrköping” tills han är 67 år.
– Jag kom fram till att jag vill arbeta med människor. Jag vill kommunicera med människor – vilket jag gjort som skådespelare också. Jag vill gå in på den psykologiska banan.
Nu är han inne på sin sista termin på en tvåårig utbildning till samtalscoach vid Humanova i Stockholm. Två år till så blir han samtalsterapeut. Om han ska fortsätta hela vägen till terapeut har han inte bestämt sig för ännu. Han vill stanna upp ett tag och landa i att han till sommaren blir färdig diplomerad samtalscoach i psykosyntes.
– Jag tror att det finns ett otroligt stort behov av det här, och kommer att vara ännu mer om tio år. Jag tror att vi står inför en jättebrant backe uppför för att täcka in alla de psykiska behov som människor i dag har.
– Vi lever i en otroligt hektisk tid, där det är väldigt lätt att man glömmer bort sig själv.
Han vill som coach och inspiratör, där han fungerar som bollplank, hjälpa människor att våga hitta nya vägar, tro på sig själva och nå sina mål.
Släppt teatern helt har han nog inte gjort, säger han, han gör bara ett uppehåll. Han beskriver det som en parentes där han gör andra saker.
Han sjunger fortfarande på begravningar och bröllop – och dyker det upp något riktigt roligt håller han dörren öppen för scenen igen.