Linnéa Wallertz är 30 år och landskapsarkitekt från SLU i Alnarp. Under ett år i yrket har hon arbetat i Norrköping. Nu bor hon i Lund och arbetar på Blomsterlandet. Hennes uppsats om Promenaderna ger historien, människorna och händelserna i berättelsen om de berömda stråken i Norrköping. Uppsatsen är mindre "akademisk" till sin natur här i Folkbladet än i sitt ursprungliga skick. Noter och referenser har bland annat ställts åt sidan och olika delar av uppsatsens innehåll har satts samman till nya helheter och artiklar för att bättre anpassas till tidningsformatet.
1889 uppfördes Villa Flora i södra delen av Drottninggatan, i anslutning till den Södra Promenaden. Byggnaden uppfördes av grosshandlare Edward Ringborg och ritades av Karl Flodin, som då tagit över som stadsarkitekt i staden efter Carl Teodor Malm. Trädgården kring Villa Flora kom att bli lummig och byggnaden blev ett uppskattat inslag i stadsbilden. 1912 sålde Ringborg patriciervillan till grosshandlare Levi Carlsson. Själv gick han ur stadsfullmäktige, sålde sina företag och började istället forska om Norrköping och dess historia. Bredvid huset kom Villa Swartz att ligga.
1892 stod Matteuskyrkan färdig i nordvästra Norrköping, i anslutning till den Norra Promenaden. Arkitekt var Helgo Zettervall. Begravningsplatserna i väster var den huvudsakliga anledningen att bebyggelsen då inte växte västerut. Carl Teodor Malm gjorde också ett förslag till Matteuskyrkan men det valdes bort till fördel för Zettervall. Istället fick Malm stå som arkitekt för det lilla begravningskapellet på kyrkogården, i tydlig empirstil. Kyrkan bestod till största delen av tegel men hade inslag av cement i sina detaljer, som då var ett nytt material inom byggnation. Stilen var nygotisk och här fick ca 1400 personer plats. När kyrkan anlades var det många som tyckte att den låg alltför mycket i utkanten av staden, ja vissa menade till och med att den var belägen på landet. Dock hade det funnits en begravningsplats på området sedan 1811. På så sätt kom Norra Promenaden att stärkas av ytterligare en betydelsefull offentlig byggnad.
Enligt botanist och trädgårdsmästare Daniel Müller skulle den offentliga parken tillgodose invånarnas behov av natur och frisk luft och det skulle då inte längre behövas om somrarna resas ut på landet för att få tillgång till detta.1893 lämnade stadsfullmäktiges ordförande John Philipsson in en motion och erbjöd sig att bekosta en ny offentlig park i Norrköping. De gröna ytor i staden som då fanns, Promenaderna och Karl-Johans park, räckte inte längre till för den växande befolkningen. Målet med denna park var att framförallt tillgodose behoven av grönytor och promenadplatser för de familjer i staden som hade det sämre ställt och inte hade råd att resa iväg för att tillgodose sig detta. Det fanns också ett växande behov hos stadens barn och ungdomar att få tillgång till ytor att leka på. En park sågs som en bra plats att leka på. Drätselkammaren höll med om saknaden av bra platser för barn och ungdomar att leka på och tog tacksamt emot donationen. Folkparken anlades mellan Norra Promenadens västra del och Motala ström. Stora planteringar av barr- och lövträd anlades och utmed strömmen blev en strandpromenad till. I juni 1895 invigdes parken. Stilen var inspirerad av den engelska parken med lätt kuperad terräng och slingrande stigar. I branten nere vid Motala ström anlades en romantisk strandpromenad som kom att kallas Åbacken.