Det är en spännande utgivning vars innehåll utgörs av spökhistorier från några av Östergötlands slott och andra "hemsökta" platser. Museet har en pedagogisk avsikt med utgivningen av de mörka sägnerna från Östergötland. Så långt det är möjligt tänker sig författarna att samköra sägnerna/spökhistorierna mot de historiska källorna för att avgöra vad som är "sant" i någon mening.
Anja Praesto berättar om en kall och mörk vårvinterdag då hon och fotografen är på väg till en träff med den första ägaren av slottet Charlottenborg som ligger nästan mitt i Motala. Det speciella med att ha stämt träff med slottsägarinnan Charlotta Lewenhaupt är att hon har varit död sedan 1666.
Charlotta är nämligen ett spöke, hon visar sig, går igen och kallas numera för "Vita frun." Vilket är ett betydligt behändigare namn än vad hon hette som ogift och levande. Då lystrade hon till det nätta namnet Charlotta Susanna Maria zu Hohenlohe Neunstein und Gleichen. Hon lämnade sitt sydtyska och burgna föräldrahem för att följa sin make och kärlek kavalleriofficeren Ludwig W Lewenhaupt till Sverige och Motala i mitten av 1650-talet. Anja Praesto anar att det var kärlek - mer än resonemang mellan familjer och klaner - som låg bakom bröllopet. Hennes make uppkallade sitt, i jämförelse med hennes föräldrars slott, tämligen enkla gods efter henne.
Nu vill författarna få klara besked; varför återvänder Charlotta hela tiden till Charlottenborg i Motala från sin grav vid domkyrkan i Linköping?
Hon har setts och visat sig åtskilliga gånger under seklernas gång. Det har smällt och brakat, tavlor har fallit ner till marken, diskussioner har hörts från tomma salonger och oförklarliga toner från ett piano har böljat genom slottet.
I början på 1900-talet bodde en familj Asp på slottet. Deras hund, en rottweiler, blev plötsligt aggressiv en kväll och vägrade gå genom serveringsgången; han "stelnade till och gormade; vad hade han sett?" Förmodligen Charlotta.
Anja Praesto frågar Vita frun varför hon spökar och bråkar som hon gör? Det visar sig att hon dels är sur över hur hennes fina slott har (van)skötts. Dels har hon velat "hämnas" att hon fick ligga lik i två år på slottet innan hon lades i vigd jord. Släkten inväntade den sjuke makens död två år senare innan de ställde till med begravning. Spöken gillar inte snålhet. Det är sedan gammalt.