Socialdemokraterna sitter med skägget i brevlådan.

Redan 1966 insåg Socialdemokraterna att man kan förlora ett val på bostadsfrågan. Frågan är vilka insikter som den nuvarande regeringskrisen kan leda till. Kanske inga alls. Men kanske ändå?

Stockholm 18 juli 2021 16:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var 1966 som statsministern Tage Erlander fick frågan i en Tv-intervju. Vilket råd skulle han ge ett ungt par i Stockholm som ville gifta sig, men som saknade bostad och sparmedel? Svaret blev att de skulle ställa sig i bostadskön. Den var redan då tio år lång i Stockholm.

Följden av Erlanders snedtramp blev att regeringen sjösatte det så kallade miljonprogrammet. Socialdemokraterna insåg att man kan förlora val på bostadsfrågan och höll sedan ett fast politiskt grepp om frågan fram till början av 1990-talet då de generella bostadssubventionerna avvecklades. Med detta föll också bostadsfrågan sakta i glömska, i bästa fall ägnad ett förstrött intresse.

Frågan är vilka insikter som den nuvarande regeringskrisen kan leda till. Kanske inga alls. Men kanske ändå. Helt klart är att den röd-gröna regeringen stupade på en programpunkt med begränsad betydelse i sak men likafullt laddad med stor symbolik. Utifrån bostadsbyggandet eller allmänna bostadssociala mål finns det knappast någon som på fullt allvar tror att fria nyproduktionshyror skulle göra någon större skillnad.

Samma sak med flertalet övriga bostadspolitiska punkter i Januariavtalet. Punkt 4 har en bisats om vikten att minska hushållens skuldsättning. Den syftar troligtvis till att minska avdragsrätten för skuldräntor, något som skulle gynna hushåll med kapital. Punkt 46 talar om översyn av riksintressen, samt åtgärder för att göra det enklare att bygga. Den har hittills resulterat i generösare altanbyggen och ett utredningsförslag om att belägga Attefallshus med bygglov, i praktiken en regelskärpning.

Punkt 47 om att göra om investeringsstödet har hittills blivit ett slag i luften. Av uppenbara fastighetsekonomiska skäl är investeringsstödet i det närmaste ointressant i våra storstäder. Januariavtalet blev i stort ett illa genomtänkt hopkok av diverse marginalfrågor, mest av symbolisk betydelse vars främsta avsikt är att låtsas göra något, allt medan de centrala frågorna får ligga för fäfot.

På den socialdemokratiska kanten väjer man ibland att parera missnöjet genom att skylla på MP. Det var motiverat under Kaplans år, men redan under Peter Eriksson och i all synnerhet under den senaste mandatperioden har MP tagit tag i bostadsfrågan och är idag klart närmare ett samlat helhetsgrepp än S.

Det är alltså Socialdemokraterna som sitter med skägget i brevlådan. Det var deras representanter i förhandlingsgruppen (med förankring i finansdepartementet) som släppte igenom punkt 44 om fria nyproduktionshyror och det är samma finan(s)departement som agerar bromskloss när förslag om subventionerat bosparande, lättnader av kreditrestriktioner eller långsiktiga finansiella förutsättningar för hyresbostadssektorn luftas.

Därmed tillbaka till Tage Erlander. Han snubblade i en Tv-intervju med följd att partiet backade kraftigt i 1966 års andrakammarval. Tage Erlander drog lärdom genom att gripa det politiska initiativet. Med den nuvarande regeringskrisen är det uppenbart att S kombination av sakpolitisk ignorans och maktpolitisk nonchalans straffat sig. Om man vill undvika att hamna i samma situation igen måste man inse att symbolpolitik och tomma ord inte duger längre. Om – säger om – denna insikt slår rot är det fullt möjligt att rådande regeringskris kan bana väg för en period av bostadspolitisk pånyttfödelse. 

 

 

Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke och S-debattör.

Ämnen du kan följa