Det har hänt en hel del på ridklubben vid Vrinnevigård i Norrköping sedan januarinatten då det brann. Ingen av stallets hästar skadades fysiskt vid branden, men jobbet med att återställa byggnaderna har tagit tid. Utvändigt ser det nu bra ut– den sista målningen blev klar för bara någon vecka sen. Barnen och ungdomarna tänker mindre på branden nu konstaterar ridskolechefen Lotta Johnsson. 

– Jag tror att dom känner sig ganska trygga nu, det är många som fortfarande pratar om det, hur hemskt det var, och att de är rädda att det ska hända igen. Men det är inte lika intensiva tankar som kommer, det börjar lugna ner sig lite, säger hon.

Under våren startade ridklubbens medlemmarna en insamling för att finansiera kameror och jourbevakning av stallet – en insamling som fortfarande är igång. Sedan i somras har man nu tre nya värmekameror som är bekostade ett år framåt.

– Vi har anlitat ett företag som har satt upp värmekameror, de är i fullt bruk. Vi hyr den tjänsten, så det är en stående kostnad varje månad.

På området har man även satt skyltar som upplyser om att området övervakas, vilket Lotta hoppas ska avskräcka. De nya värmekamerorna är framförallt riktade mot stallet –  där hästarna bor.

– Det känns jättebra. Nu vet vi inte om systemet fungerar till 100 procent, men det kan man bara förlita sig på att det gör. Sen har vi fått ett automatiskt brandalarm från kommunen också. Om det brinner, då kommer det gå, men då är det lite sent.

Utvändigt är ridskolan återställd, men det finns fortfarande saker kvar att göra invändigt. 

– Allt är inte återställt. Vi målade om invändigt i somras så det ser hyfsat ut, men vi fick göra det själva. Sen är väggarna sönder emellan hästar och ut mot själva branden, efter att hästarna har haft panik och stått och sparkat och velat komma ut.

I nuläget lutar det mot att Norrköpings kommun inte kommer att laga dessa skador.

– Vi fick besked att de inte skulle fixa invändigt för att de inte kunde konstatera att det var skador från branden. Vi skulle fått pengar till färg men det fick vi inte.

Det blir kanske inte återställt?

– Vi får se, vi fortsätter att prata med dom.

Hur ser ni på framtiden?
– Vi jobbar ständigt med det här, det enda vi tänker på är hur vi kan göra allt säkert, hur man skulle göra nästa gång det händer. Man måste tänka så, det är inget roligt, men man måste.