Likt många andra länders befolkningar har svenskarna i tidigare generationer mer än nog fått känna av krigets fasor och eländen. Otaliga krigarkungar har tvingat ut män och pojkar till anfallskrig och härjningar i andra länder och till försvarskrig när till exempel ryssar, danskar, polacker och andra anföll Sverige. Östergötland har haft sin beskärda del av all den nöd och det lidande som krigen ställde till med.
Söndagen den 18 juni tog vi upp slaget vid Stångebro i Linköping den 25 september 1598. Det slaget var en del av det så kallade "avsättningskriget" mot Sigismund som var Gustav Vasas brorson och kung av Sverige och Polen. Den som anförde kriget var hertig Karl, Gustav Vasas son som senare skulle utses till kung Karl IX. Inbördeskrig är inte så sällan särskilt traumatiska för vanligt folk; de riskerar att plågas från två håll. Både kungamakten och utmanaren kan pressa på och kräva trohet och vapeninsatser.
Söndagen därefter, den 25 juni återvände vi till några dagar runt månadsskiftet juli/augusti 1719 då ryssarna brände ner i stort sett hela Norrköping. Idag backar vi tillbaka till inbördeskriget igen. Drygt två veckor före slaget vid Stångebro, den 8 september 1598, drabbade Sigismunds trupper samman med hertig Karls upprorsmakare i slaget vid Stegeborg; den vikboländska fästningen som alltsedan 900-talet - i olika utföranden - har tjänat som grindvakt vid inloppet mot Söderköping.
Jag citerar några rader från Wikipedia: "På morgonen den 8 september gick hertig Karls utvilade soldater till anfall mot Stegeborg. De fick dock en riktig mardrömsstart och hamnade på en slätt mellan fiendernas eldar. Efter några timmar var Sigismunds seger klar och han gav därför order om att avbryta dödandet. Hertig Karl och hans armé drog sig snabbt tillbaka till sitt läger vid Mem. Förlusterna räknades till 300 man, men det var ändå prestigen som sved mest för Karl. Han kände sig extra förödmjukad när Sigismund uppträdde storsint."
Den Sigismunds storsinthet vid Stegeborg var antagligen en bidragande orsak till hans kommande förlust vid Stångebro. Hur som helst; när den inrikes maktkampen några år senare var avgjord till Karls fördel så väntade nya krigsfasor på det svenska folket. Det skulle dröja ungefär 200 år innan svenskarna fick fred. Då var Sverige fattigt, underutvecklat och utslitet. Sådant är krigets pris.