Nu är hon i full gång igen som överläkare på Vrinnevisjukhusets ortopedklinik i Norrköping. Vi har träffats många gånger under åren. Helen Andersson-Molina är speciell. Hon kombinerar en vän attityd med stridbarhet på ett vägvinnande sätt. På något sätt uppstår det nästan alltid politiska strömvirvlar där hon drar fram.
”Jag är nog helt enkelt en politisk person”, sa hon när vi möttes för några dagar sedan för att tala om hennes upplevelser som ortopedläkare i Gaza; en överbefolkad landremsa med en smal sydlig landgräns mot Egypten och i övrigt omgärdad av Israel och Medelhavet.
Helen Andersson-Molina reste ner till Gazaremsan på uppdrag av Läkare utan Gränser. Redan 2005 förberedde hon sig för att ge sig ut på läkarmissioner i fjärran länder.
”Jag gick Röda Korsets kurs i krigskirurgi i Schweiz och jag var även på organisationens basträning för delegater i Mariefred. Men sedan kom annat emellan så det är först nu som allt stämt med arbete och familj och politik”, berättade Andersson-Molina.
Det ”som kom i vägen” 2005 var bildandet av partiet Vrinnevilistan som tillfogade de styrande Socialdemokraterna stora förluster i landstingsvalet 2006. Under två mandatperioder var Vrinnevilistan med i majoriteten tillsammans med de borgerliga partierna.
”Vrinnevisjukhuset riskerade att försvagas och till slut såg vi ingen annan utväg än att bilda ett parti. Jag var med i ledningen för partiet fram till 2008; sedan lämnade jag eftersom jag ansåg att vi hade gjort det sagt att vi skulle göra. Den nya majoriteten la om politiken och Vrinnevisjukhuset blev steg för steg starkare”, sa Helen Andersson-Molina.
Hon fortsatte dock i landstings/regionpolitiken för Socialdemokraterna ända fram till årsskiftet 2018/2019. Sedan dess har hon inga partipolitiska uppdrag.
”Jag hade stor nytta av mina politiska erfarenheter när jag hamnade i konflikter i Gazaremsan. Politik är ju i grunden en strid om makt och pengar och har man en gång varit med i politiken så känner man igen den även om man befinner sig långt borta från sin invanda miljö. Det visade sig att jag kunde bedriva politik minst lika bra på arabiska som på svenska”, sa Helen Andersson-Molina och log stort.
Gazaremsan styrs av den terrorstämplade organisationen Hamas. Inga val har hållits sedan 2006 då valet ändade i ett inbördeskrig. Hamas tog kontrollen och har behållit makten sedan dess. Den stora kontrollen har dock Israel som bestämmer det mesta i området.
Mellan Israel och Hamas pågår ett oftast lågintensivt krig. Raketer och självmordsattacker riktas mot Israel medan bomber och missiler träffar Gaza.
Helen Andersson-Molina höll sig självklart borta från kriget mellan Hamas och Israel. Hon dock rakt in i ett allvarligt medicinskt problem som hade direkt bäring på kriget.
”Det finns väldigt många palestinier i Gazaremsan som har skottskador i benen efter konfrontationer med israeliska soldater. På de sjukhus och kliniker där jag arbetade kom jag i kontakt med så många felbehandlade, överopererade, infekterade och plågade ortopedpatienter att jag knappt kunde tro mina ögon. Många hade haft stålställningar runt sina infekterade ben i åratal. Flera hade opererats sju, åtta gånger utan att bli bättre och utan att veta varför de opererades. I det nationella hälsosystemet bestod vården i övrigt av något som kallades för ”daglig omläggning” av såren. Vilket är en behandlingsmetod som helt saknar vetenskapligt stöd. Bara i den delen av sjukvården där jag arbetade träffade jag ungefär 275 patienter av det här slaget. Efter min kartläggning gjorde jag bedömningen att 60 procent av patienterna behövde amputeras”, berättade Andersson-Molina.
Saken var bara den att Hamas hälsominister hade utropat en kampanj på temat ”Rädda benen åt Gaza”. Här skulle inga av Israel beskjutna ben amputeras. Gaza skulle visa världen vad man kunde. Som ett led i kampanjen fick alla med stålställningar fastborrade i sina ben en liten slant i bidrag från Hamas.
”Jag gjorde klart att jag inte kunde vara delaktig i det som pågick. Jag skrev en lång rapport till världshälsoorganisationen WHO som permanent är på plats i Gaza, jag skrev en kritisk rapport till Läkare utan Gränser där jag ifrågasatte hur man bara hade kunnat stå och se på när patienterna utsattes för grova felbehandlingar”, sa Helen Andersson-Molina.
Det var nu politiken tog en allt större plats i hennes dagliga liv på Gazaremsan. Hon drogs hon in i en serie av många och långa möten med olika ”managers” för det ena och andra som Läkare utan Gränser hade på plats i Gaza. Hon träffade också representanter för det nationella hälsosystemet och fick även träffa Hamas vice hälsominister som höll en välvillig profil till henne.
”Jag fick grönt ljus av Läkare utan Gränsers missionschef i Jerusalem att gå vidare. Mitt fokus var hela tiden att det var de palestinska läkarna som skulle genomföra och förbättra vården. Det är ju de som finns på plats som utgör kontinuiteten; det är där kompetensen måste finnas”, sa Andersson-Molina och berättade att hennes team utförde ett tiotal amputationer innan hon återvände hem till Vrinnevi efter tre månader.
Helen har utvecklats professionellt och mänskligt av sitt arbete i Gaza. Som läkare är det självklart en förmån att få arbeta i ett team som har lite andra erfarenheter och utgångspunkter än en själv. Som människa är det en ibland påfrestande förmån att få dela liv med människor som har helt andra liv och villkor än vad man själv har.
”Fattigdomen och resursbristen är enorm. Elen går och kommer. Bombskadade hus, halvfärdiga hus och bombkratrar finns överallt. Avloppet går rakt ut i Medelhavet, berg av plastsopor finns överallt. All mark är bebyggd och det finns ingen jord att odla på. Och ovanpå allt den alltid närvarande rädslan när kvällen kommer och det blir mörkt; kommer bomberna i natt? Och ändå nästa morgon; upp och ta itu med allt som människor gör för att inte bara överleva utan också leva. Vänligheten jag mötte och viljan att dela det lilla man har gjorde starka intryck på mig”, berättade Helene Andersson-Molina.
Hon planerar att åka ut på nya missioner när det är möjligt.
”Men då blir det med Röda Korset. Jag vill ha tryggheten och skyddet som den stabila organisationen kan erbjuda”, sa hon.
Den plats hon hamnar på i världen nästa gång är att gratulera. När detta väna och stridbara proffs sätter ner sina landningsställ så händer det bra saker för sjuka och skadade.