Linnéa Wallertz är 30 år och landskapsarkitekt från SLU i Alnarp. Under ett år i yrket har hon arbetat i Norrköping. Nu bor hon i Lund och arbetar på Blomsterlandet. Hennes uppsats om Promenaderna ger historien, människorna och händelserna i berättelsen om de berömda stråken i Norrköping. Uppsatsen är mindre "akademisk" till sin natur här i Folkbladet än i sitt ursprungliga skick. Noter och referenser har bland annat ställts åt sidan.
Under slutet av 1800-talet började fler städer anställa egna stadsträdgårdsmästare, ofta i samband med att nya parker anlades. För att få stöd tog man in trädgårdsmästare och kunniga inom ämnet utifrån, likt dåtidens konsulter, i samband med nya och större anläggningar eller i de fall kompetensen i staden saknades. Förutom trädgårdsmästare så utvecklades också titeln trädgårdsarkitekt. För detta krävdes inte någon formell utbildning men kunskap i att göra ritningar. Hit hörde till exempel Knut Forsberg, en av idéskaparna till Norrköpings Promenader, med trädgårdsmästarutbildning som själv kallade sig trädgårdsarkitekt. Genom att kombinera kunskap kring det tekniska och måleristiska kunde han föra fram sina idéer och visa framfötterna i branschen. När en person anställdes som trädgårdsarkitekt vid en speciell anläggning/trädgård som överhuvud till övriga trädgårdsmästare kallades man direktör. Denna titel fick Forsberg för Kongl. Maj:ts slottsträdgårdar 1854. Två år senare kom Norrköping att börja anlägga sina Promenader utifrån hans idéer.
Släkten Swartz var en betydelsefull släkt i Norrköping som genom snuset skapade sig en stark position i staden. Från början var det Petter Swartz, ursprungligen från Värmland som slog sig ned i Norrköping och etablerade en snusfabrik i staden på 1700-talet. Nedan behandlas två av hans ättlingar, John Swartz d.y. och dennes son Erik Swartz. Båda levde i 1800-talets Norrköping och kom att bli viktiga för stadens utveckling, den sistnämnda inte minst för sitt arbete med Promenaderna. John Swartz d.y. föddes som Johannes år 1790 men kom att kallas John. Han studerade och reste i unga år och ärvde snusfabriken av sin far vid en ålder av 29 år. Johns viktigaste drivkraft var att “ses som en god medborgare i fädernesstaden”. Han var med och stiftade Sparbanken i Norrköping, satt i Borgerskapets Äldste och intresserade sig för lantbruk i den större skalan. Under hans verksamhetstid i staden utarbetades de första tankarna om järnväg mellan Norrköping och Linköping, gatubelysningen i form av gas togs i bruk och staden fick sin egen staty över den tidigare kungen Carl XIV Johan. År 1817 föddes Erik, som var äldsta sonen till John Swartz d.y. Likt sin far tog han över ansvaret för snusfabriken, satt i Borgerskapets äldste och investerade mycket av sin förmögenhet i staden. Han finansierade den Swartziska friskolan och kom att lägga mycket av sina pengar och sin tid på projektet att genomföra Norrköpings Promenader. Kungen hade betytt mycket ekonomiskt och symboliskt för staden i samband med motgångar som bränder och denne hade också stöttat stadens industri. Han och Swartz hade skapat vänskapliga band genom arbetet med Norrköpings Sparbank vilket gjorde att Swartz arbetade hårt för att lägga fram statyförslaget för övriga inom Borgerskapets äldste. Förslaget gick igenom och två år senare, 1946 avtäcktes statyn på det som i många år kom att kallas Carl Johans torg. Invigningen skedde under festliga former med fyrverkerier, kungligt besök, musik och därefter bal på Stadshuset.