Olika generationer från olika socialklasser engagerade sig i allvarsamma samtal om hur man bäst skulle gå tillväga för att nå sina gemensamma mål - att stoppa stadens politiker!
Natten till 12 maj 1971 briserade en konflikt som legat och pyrt länge. Sverige, skonat från andra världskriget, rev självt sina innerstäder. Det kallades "sanering". Tidsandan var sån att de som var emot blev som förlamade apatiska barn. Det fanns inget att göra. Stockholms Norrmalmsreglering genomfördes med specialskrivna lagar för zonexpropriation. Resten av landet, t ex Norrköping, lullade efter i den takt de lokala makthavarna förmådde.
I botten låg en modernitet som inte nöjde sig med att skapa nytt utan ville ta bort det gamla. I Sverige bröt modernismen, då kallad funktionalismen, igenom med Stockholmsutställningen 1930. Dess banérförare Le Corbusier visade snart sin vision för Stockholm. Slottet och Storkyrkan stod kvar. Resten var ersatt av en megastruktur designad av högstdensamme.
Nationalekonomen och S-politikern Gunnar Myrdal erbjöd sig att jobba gratis åt staten om staten lät honom bestämma hur landet skulle omvandlas. Bostadssociala utredningar avlöste varandra. I en slutversion strax efter andra världskriget skisserades hur efterkrigsdepressionen skulle klaras av. Byggsektorn skulle riva innerstäderna och bygga nya sköna städer där. Arkitekterna skulle rita husen.
Många poliser patrullerade diskret bland demonstranterna. Det verkade lite övertydligt att de hade instruerats att visa sin soliga sida. Folket och polisen i vänligt samspråk...
Det blev ingen efterkrigsdepression. I stället kom den längsta högkonjunktur världen skådat. Rivningsplanerna fick vänta till 1950-talet. Då beslöt Stockholm att sätta i gång. Tunnelbanan skulle byggas, inte i tunnlar, utan i schakt som grävts uppifrån sen bebyggelsen avlägsnats.
Invånarna evakuerades till nya förorter. De fick hyra moderna lägenheter, men hela den sociala strukturen var borta. Lyckliga gatan fanns inte mer. Dagens Nyheter hade en artikelserie om "Veckans palatsrivning" i Klara. Antikvarierna vred sina händer och bad om att få ett dörrvred till minne i museet.
Kungsträdgården var då en sandöken. Här håller organisationen Alternativ Stad på med planteringsarbete för att exemplifiera vad platsen borde användas till.
Sen brast det. Staden ville ta bort Tetleys Tehus i Kungsträdgården för att bygga en tunnelbaneuppgång exakt just där almarna stod. Evert Taube skrev ett ursinnigt brev till makthavarna. Det hjälpte inte. Det blev överheten mot folket. Själv hade jag gett upp Stockholm och flyttat till Gotland för att om möjligt hjälpa till att stoppa rivningsraseriet där, så jag var inte med, men har fått hjälp av Peter Hennig att beskriva vad som hände. Peter är diversearbetare, filosofie magister och fotograf.
Peters berättelse: "Ungdomar från rörelsen "Alternativ Stad" startade protesterna, men snart kom sammansättningen att bestå av allehanda folk. Det var Östermalmstanter, kyrkligt folk, barnfamiljer från förorterna, ensamma flanörer av olika slag, med mera. Det dök till och med upp en pensionerad armégeneral. Myndigheterna aviserade att man ämnade tillgripa massiva polisinsatser. Gatans parlament skulle inte få råda. Stämningen var ändå lugn men förtätad den eftermiddag jag var där och plåtade. Nästan lite som folkfest. Armégeneralen gav ungdomarna goda taktikråd om hur man i förväg skulle lägga upp omgrupperingsplaner för att maximalt försvåra polisens arbete - det säger något om förbittringen i etablerade kretsar. Jag missade bilden eftersom jag inte förstod det jag såg, en mycket proper sommarbrun herre i uppknäppt skjorta som talade till en cirkel andäktigt lyssnande långhåriga ungdomar. På kvällen brakade det loss. Som väntat satte polisledningen in massiva styrkor understödda av ridande polis. Batongslagen haglade. Brutaliteten var uppenbar.
Tehuset - den blivande orkanens centrum. Än så länge stilla och fridfullt.
Nu visade det sig att folket hade lyssnat ordentligt till vad generalen hade lärt ut. Man omgrupperade snabbt - än här, än där, på visselsignaler. Polisinsatsen bröt samman. Hästarna råkade i panik och kastade av ryttarna. Rejält med blodvite uppstod på båda sidor. Det såg stundtals vådligt ut med barnvagnar och gamla tanter mitt i stridsvimlet. Ambulansernas utryckningssirener fyllde luften. Polisledningen kunde inte annat göra än att avbryta och dra sig tillbaka. För att få effekt behövdes ytterligare massiva insatser - men det skulle innebära en våldsutövning som inte skulle stå i proportion till överträdelsernas straffvärde. Folket hade vunnit och almarna står kvar. Det gör dom än idag, högvuxna och vackra - vilket får sägas vara en biologisk sensation. Stadens experter talade nämligen om för oss, då 1971, att almarna var helruttna inuti och måste fällas i alla fall."
Finansborgarrådet Hjalmar Mehr hade förkroppsligat rivningsivern och drev på för att ta bort almarna. Han förflyttades upp åt höger, blev landshövding. T-banan fick en annan uppgång. Miljörörelsen fick en rivstart.