Slaget var grymt och brutalt; som inbördeskrig ofta är. De scener som utspelades vid Stångån för 425 år sedan kan nog få andra än dagens frontsoldater i Ukraina föreställa sig. Andra delar av Östergötland har också drabbats av stort elände och lidande som framkallats genom militära attacker. Rysslands terroranfall mot Norrköping den 30 juli 1719 är ett sådant tillfälle.
Precis som i fallet med Stångebro - denna i dag centrala stadsdel i Linköping - är det extra skrämmande att läsa krigsskildringar från platser där man själv ofta vistas. Galärerna från den ryska skärgårdsflottan lade till vid Saltängen i Norrköping. Soldaterna steg i land och satte husen i brand. Saltängen hade då som nu flera pampiga hus. Hertig Johan hade under sin korta ämbetstid på 1600-talet tagit initiativ för att upprusta och modernisera Saltängen. Stadsdelen har gått upp och ner under seklernas gång. Nu är en uppgångstid med den nya restaurangen i Tullhuset, det nya hotellet och bygget av den nya tingsrätten. Jag cyklar ofta genom Saltängen från och till järnvägsstationen. Att det för drygt 300 år sedan sprang omkring ryska och mordbrännande soldater på gatorna känns overkligt och skrämmande.
Flottans uppdrag var terror. Målet var att förstöra, bränna, stjäla och skrämma så som det bara var möjligt. Rysslands politiska ledning hoppades på att fattiga och utarmade och krigströtta människor skulle vända sig mot sin egen regering och kräva fred genom eftergifter mot Ryssland.
Flera välbekanta platser i Norrköping passerar revy i skildringarna av rysshärjningarna 1719: Vid Himmelstalund möttes ryssarna av ett bondeuppbåd. Andra ryska avdelningar brände Östra Eneby och Ringstad gård. Vid Kvillinge kyrka hindrades ryssarna att fortsätta mot Finspång.
Bonden Sven Tomta dömdes till stegling och avrättades på Syltenberget för att han och andra krigströtta Norrköpingsbor ville "svära trohet" mot tsaren mot att deras gårdar skulle skonas.
I stort sett hela Norrköping brändes ner under ett par, tre dagar i månadsskiftet juli/augusti 1719. Och staden reste sig igen så sakta. Man får perspektiv på saker och ting genom att vandra runt i de kvarter och på de platser där Norrköpingsborna stred och led. Kan det hända igen? Förhoppningsvis inte. Men osvuret är förstås alltid bäst.