Mitt under en squashmatch drabbades Norrköpingsbon Michael Lindau, 56, av ett plötsligt hjärtstopp och en hjärtinfarkt.
Han vaknar upp i ambulansen och mår väldigt dåligt på väg mot Vrinnevisjukhuset.
Det här är hans egen berättelse som han skrivit som bearbetning.
Påsken 2019. Michael Lindau är taggad för en squashmatch med kompisarna. "Det är en historisk dag. Jag ska börja spela squash igen efter uppehåll i två år", sa jag till min familj.
Michael Lindau är systemutvecklare på digitaliseringsavdelningen i Norrköping. Arbetsdagen är slut. "Vi slutar tidigt eftersom det är dagen innan skärtorsdag. Önskar chefen glad påsk och slänger på träningsväskan på cykeln och drar mot Norrköpings Squashcenter".
De är fyra kompisar som ska spela. "Innan vi drar igång står jag och tittat på en hjärtstartare. ”Jaha, de har fått upp en ny på plats”.
"Spelet drar igång och jag njuter. Min gamla skada gör sig inte påmind. Efter nästan en timme spelar jag sista mot Jonas. Jag har lite brådis, ska snart träffa min fru Ulla på språkcaféet vid halvsex i Immanuelskyrkan.
Det står 7-6 till Jonas när plötsligt allt slocknar.
"Jag vaknar upp och hör röster ”Michael, hur mår du?” Ser yrvaket upp och en ung tjej säger ”du har haft ett hjärtstopp och infarkt och vi är på väg upp till akuten”. Jag är väldigt yr och starkt illamående, spyr i ambulansen på väg till Vrinnevisjukhuset. På akuten hör jag min frus röst och min svågers sons (AT-läkare) röst på akuten, men har inga minnesbilder. De vill ta mig direkt till HIV på US i Linköping. Väl där tar de mig direkt till kärlröntgen och konstaterar flera förträngningar i hjärtats kranskärl. Sent på kvällen får jag ett eget rum på HIV. Jag är starkt omskakad och illamående. Hjärnan är trött jag är känslig för ljud och andra intryck medan jag omgiven av alla apparater för konstant övervakning".
Dagen efter görs en stor ultraljudsundersökning på hjärtat. Överläkaren ger besked om att det blir en bypass-operation (CABG). De ser också spår av en tidigare hjärtinfarkt – ärr på hjärtat.
Han får då återberätta om händelsen på Tallins Pirita-strand i augusti 2015.
"Efter att jag och svågern hade tagit en springtur och sedan kom upp från badet och inväntade fikat, så föll jag raklång ner i sanden mitt i uttalad mening. Svågern och min fru gjorde HLR. Jag hade ingen andning men kvicknade till efter några minuter. Men själv minns jag bara ambulansfärden (yr och starkt illamående) till sjukhuset där jag fick ligga på neurologiska avdelningen ett dygn för observation. De trodde då att jag hade fått ett epilepsianfall".
Väl hemma görs en hjärnröntgen som visar att det inte var epilepsi han drabbats av. Michael andas ut.
Efter den stora infarkten får han vänta sex dagar på hjärtoperation. "Det är påsk och strålande vårväder. Vi skulle ha varit i huset i Rydsnäs och kopplat av. Resten av familjen är där nu. Jag går omkring med min Telematic-utrustning med inkopplade elektroder på bröstet. Ständigt övervakad och får inte lämna avdelningen. Kan dock sitta ute på verandan och njuta av vårsolen".
"Det blir mycket tid till att reflektera över och bearbeta vad som har hänt. Jag är överkänslig för alla intryck och är ovanligt gråtmild. Jag tar kontakt med mina squashkompisar och de berättar vad som hände. Jonas såg mig bara falla ihop i hörnan på squashbanan. Jag låg där med ett leende på läpparna. Han fick ingen kontakt med mig. Han hämtade då de andra killarna. De stod runt omkring mig och såg att jag harklade mig och försökte få kontakt. De sa till en person att larma ambulans i reception. Väl vid receptionen stod en kvinna och pratade med sin son om att boka tid för padel-spel för första gången här (de var från Finspång). När de hörde vad som hänt sprang hon med in i på banan. Hon såg direkt att jag hade så kallad antagonal andning (dödsandning) eftersom hon var operationssköterska. Hon påbörjade HLR direkt och styrde upp allt. Johan sprang och hämtade hjärtstartare. Endast tre timmar innan hade han haft utbildning på sitt företag om just hjärtstatare. De kopplade in den gjorde två defibrilleringar innan jag kom tillbaka och fick tillbaka medvetande. Varje minut är dyrbar vid ett hjärtstopp. Statistiken säger att endast 5 procent överlever ett sådant".
"Min ängel heter Annelie, vitklädd och allt! Hon bara försvann efter att ambulanspersonalen tog över. Mina kompisar vet inte vad hon tog vägen, men hon spelade padel med sin son. Det tog flera veckor innan jag fick tag i henne och fick höra hennes berättelse. I början trodde jag faktiskt att det var en riktig ängel. Men det här är större! Gud har sådan timing att man bara häpnar. Jag vill tro det i alla fall! Bara det faktum att vi bokade tiden väldigt sent och valde mellan olika dagar. Annelie hade först tänkt spela på en annan anläggning först men ”råkade” blir den här, och första gången".
Michael Lindaus tro har förstärkts efter att han varit nära döden två gånger. Efter hjärtoperationen har han berättat för många "om ett gudomligt ingripande i mitt liv".
"Jag blev squashkillen med solskenshistorien. Läkarna var förvånade över hur bra hjärtat hade återställt sig och såren läkt på benet där man tagit en ven. ”Vi läkare är vana att analysera alla avvikelser på hjärtat efter en infarkt, men i ditt fall ser allt helt normalt ut”. Tack och lov"!
"Två veckors vistelse på sjukhus är speciellt. Man blir verkligen som en familj med alla som genomgår liknande operation och erfarenhet. Det blir mycket tid för samtal. Man får höra många dråpliga historier och träffa härliga människor. Väl hemkommen till Valborg efter två veckor i sjukhusmiljö var helt underbart och obeskrivligt. Men jag orkade knappt gå upp för trappen till vårt sovrum. Nu väntade en tre månaders lång läkning och återhämtning och ytterligare tre månader fysisk träning på rehabilitering".
Efter fem månader var han tillbaka på jobbet på digitaliseringsavdelningen.
Efter hjärtinfarkten skickade han in sin berättelse till Hjärt och Lungfonden. I samband med deras "covid- 19- kampanj" skickade de Michael Lindaus berättelse till Folkbladet.
– Jag är inte speciellt orolig för corona. Jag tror faktiskt jag redan har haft det. Hade min son inneboende ett tag, nyss hemkommen från studier i Milano, Lombardiet i februari och han blev rejält sjuk i två veckor med uppenbara corona-symtom. Jag och min fru fick sedan en lindrig "förkylning".