Andra sätt att beskriva henne är familjehemsmamma som alltsedan yngsta dottern var tre månader öppnat sitt hem för barn som behöver stöd.
Eller som människovän som erbjuder hemlösa romska tiggare att sova över och sedan åker ner till deras by i Rumänien för att hjälpa dem att klara livet utan tiggeri.
Eller som stridbar anhörig som kämpar för en människovärdig demensvård.
Eller som chefredaktör som sedan 14 år ger ut en tidning för att skapa gemenskap i Kolmården.
Jag styr min lilla bil till Odenvägen i Kolmården en kylig men strålande solig dag. Jag parkerar i skuggan av en stor husbil och fortsätter uppför en vindlande ramp innan jag ringer på hos Margaretha. Hon bor numera ensam i ett stort hus som rymt en familj på sex personer, maken Lars-Olof och de fyra flickorna Bodil, Janet, Åsa och Miriam. Och det har alltid funnits utrymme för de extrabarn som kommit och gått. Familjen har varit stödfamilj och familjehem men har också tagit emot sommarbarn från utsatta områden i Stockholm.
– Flera av dem som funnits hos oss kortare eller längre tid har jag fortfarande kontakt med. En av dem ringer mig varje dag trots att det är många år sedan hon bodde här, berättar Margaretha, när vi satt oss ner i hennes inglasade balkong med en kopp kaffe framför oss.
Både rampen utanför huset och balkongen byggdes för Lasse sedan han inte längre kunde röra sig obehindrat. Han fick diagnosen Alzheimer 2009 och har efter hand blivit allt sämre. För drygt ett år sedan var Margaretha tvungen att ge upp försöken att ta hand om honom hemma. Demensboendet ligger i närheten och Lasse kommer fortfarande på besök ibland. Mest blir det dock att Margaretha besöker honom och det gör hon nästan varje dag.
– Vem ska annars hinna krama om honom? Jag vill kolla att de inte har glömt honom och att han får den omvårdnad han behöver. Det är hemskt att det ska vara så och det är inte personalens fel. De är för få och de får inte rätt förutsättningar att klara sitt jobb, säger hon.
Men till allt detta återvänder vi. Först måste vi veta mer vem Margaretha egentligen är.
– Jag växte upp i en frikyrklig familj och har fortsatt att vara frikyrkan trogen i hela mitt liv. Pappa var pingstpastor vilket innebar att familjen flyttade en del. Jag växte upp i Gökalund, en by söder om Kalmar. Först 15 år gammal kom jag till Östergötland då pappa fick tjänst i Östra Husby.
Margaretha levde i ett kärleksfullt hem där det fanns utrymme att vara obstinat, att protestera och diskutera.
– Pappa följde med i utvecklingen och pushade oss fyra syskon att skaffa utblickar och utbildning. Jag har absolut inte farit illa.
Margaretha följde dock inte rådet att skaffa sig en ordenlig utbildning. När hon tagit realexamen (motsvarar grundskolan) var hon trött på skolan. Familjens flytt gjort att studierna haltade betänkligt under några år.
– Jag ville jobba och började som sjukvårdsbiträde på kvinnokliniken i Norrköping och senare som hemsamarit.
Redan 17 år gammal hade hon träffat sin Lasse, också han pingstvän. Två år senare gifte de sig 19 och 21 år gamla. De skaffade en lägenhet i Norrköping.
– Jag fick för mig att jag skulle bli hemmafru nästan direkt utan att vi hunnit skaffa oss barn. Lasse var ingenjör och vi klarade oss på en lön. Snart kom våra flickor. Tre av dem föddes tätt men sedan dröjde minstingen Miriam nio år innan hon kom 1982. Då hade jag redan börjat jobba och vi hade flyttat till huset här. Det började med att jag hoppade in som vikarie på Råsslaskolan men fick också längre vikariat som klasslärare. Så småningom utbildade jag mig till barnskötare och det blev hela 20 år inom skolans värld för mig innan politiken tog över.
Hennes engagemang för barn och ungdomar blev alltmer märkbar. Hon fick många bevis på att många hamnar mellan stolarna. Då blev inte steget långt till att också engagera sig politiskt. Att det skulle bli kristdemokraterna, KD, stod nästan skrivet i sten:
– Min farfar Olle Ericsson satt tillsammans med Levi Petrus i presidiet när man klubbade beslutet att starta ett politiskt parti. Och pappa satt i publiken.
Vandringen inom politiken började i den tidigare kommundelsnämnden i Kolmården där hon blev ordförande en period. Det stod inte på förrän hon valdes in i fullmäktige och hamnade i vård- och omsorgsnämnden. Vägen mot oppositionsrådsposten för KD låg öppen. Där blev hon sedan kvar i tio år.
– När jag var ung kunde jag inte tänka mig att bli politiker men jag upptäckte hur roligt det var. Och man får chansen att påverka, driva de frågor som ligger en varmt om hjärtat. Jag drev bland annat frågan om Trygghetsboende. Idag finns det två i Norrköping. Ett barnahus för våldsutsatta barn startades i Norrköping på mitt initiativ, säger Margaretha, som numera ligger lågt när det gäller att ha synpunkter på dagspolitiken.
– När jag slutade 2013 bestämde jag mig för att släppa den delen av mitt liv. Jag var ganska trött på politiken och hade missat så mycket tid med min familj. Jag vill leva och ha rolig nu! Men därmed inte sagt att jag inte engagerar mig.
Det är helt uppenbart att hon gör. Hon är bland annat aktiv i en anhöriggrupp för dementa. För några månader sedan skrev hon en insändare med skarpa invändningar mot demensvården, som hon direkt kan se effekterna av varenda dag. Lasse som haft ett viktigt och inflytelserikt arbete som statlig tjänsteman både på Vägverket och Luftsfartsverket har nu reducerats till en person som man sätter i en stol långa stunder ensam i ett rum med stängd dörr. Detta för att de som ska ta hand om honom inte hinner något annat. Personalneddragningarna har fått stora konsekvenser. Så här skriver Margaretha Ericsson i insändaren:
"Eftersom det bara är två personal mellan klockan 16 och 21 på 14 gravt dementa personer, och fler än hälften av de boende behöver dubbelbemanning, så är arbetssituationen helt orimlig."
Vi sitter och pratar i flera timmar och jag fascineras alltmer av en människa som ägnat hela sitt liv åt att bjuda in utomstående i sitt liv utan annan baktanke än att hjälpa och stötta. Nu handlar mycket om Lasse men det är uppenbart att hon inte heller glömmer någon annan, oavsett om det är för att få ha lite roligt själv eller för att hjälpa till. Ja ofta är det ju samma sak.