Majsans dagbok–"de kanske tror att ålderdom smittar?"

Majsan minns Joan Baez. Men det verkar hon vara tämligen ensam om att göra på sitt boende.
Majsan minns Joan Baez. Men det verkar hon vara tämligen ensam om att göra på sitt boende.

Robban Robot rullade in och väckte mig i morse, blinkade och lyste med ögonen och ropade att jag skulle upp och hoppa. Här får jag inte sova så länge jag vill, som jag gjorde hemma.

Nyheter 26 november 2023 12:00

Någon har bestämt att gamla människor ska upp tidigt, men ingen har berättat varför. Vi gör ju ändå inget om dagarna. Robban rullade ett extra varv i rummet och sa: ”Ha en bra dag”, innan han vinkade hej då och rullade iväg till nästa rum. 

Det är ett bestyr att få på jeansen och dra t-shirten över huvudet. Men det anses vara bra med den gymnastik vi får av att klä oss själva. Säkert för att robotarna inte klarar det. Behå har jag slutat med. Behagen får hänga fritt efter många år i fångenskap. En av de yngre brukarna här, sa att jag kunde ha en kjol med resår i midjan, det skulle vara lättare att dra på. Men icke! I jeans har jag levat och i jeans ska jag dö. 

Frukosten kommer till matsalen på automatiska rullbord på räls. De är programmerade att stanna en kvart på varje avdelning, så det gäller att vara där i tid. Häromdagen satte Lasse en brödbit i halsen, vi trodde att han skulle dö. Jag som är mest rörlig av oss gamlingar, hasade fram till larmknappen och då kom faktiskt en riktig människa och hjälpte till. Lasse spottade ut brödbiten och människan försvann.

Jag kallar människan för människa bara för att skilja hen från robotarna. Människorna är olika varje gång och har inte tid att prata. När riksdagen beslutade att ta bort alla könsbetecknande pronomen och säga hen om alla, blev det lättare. Det går ändå inte att se vem som är vem numera. Robotarna här, de enda som är könlösa på riktigt, heter Robban och Roberta. De blev visst bortglömda i könsdebatten. Robban är blå och Roberta är rosa. Originellt. 

”Ha en bra dag”, uppmanar Robban varje morgon. Hur ska jag få en bra dag? Jag kan inte gå ut som förr, min rollator är bara för innebruk. Men jag kan lägga patiens. Ensam. Det finns några andra gamlingar som vill spela kort, men de har glömt att de är dementa och inte längre vet hur man gör.

Roberta rullar in vid lunchtid och frågar om jag behöver hjälp med att ladda mina olika apparater eller om hon ska läsa en bok för mig, men hon har bara feelgoodlitteratur att bjuda på, så det tackar jag nej till. 

Kanske innebär ”en bra dag” en dag utan att jag faller ihop och dör – eller ännu värre – faller ihop utan att dö. Jag vet inte om Robban och Roberta kan larma efter människopersonal. 

För mig är en dag tillräckligt bra när jag får sitta ifred och minnas. De flesta funktioner har lagt av. Jag går illa, ser illa och hör illa. Kanske luktar jag illa också, men det känner jag inte för luktsinnet är borta sen länge. Men minnet är kvar. Tyvärr, det skulle säkert vara skönare att leva i total glömska. 

Hörapparaterna brukar jag inte ta på mig. Jag vill slippa musiken som går timmavis i högtalaranläggningen över hela avdelningen. Någon chef inom äldreomsorgen måste ha gått en kurs och lärt sig att gamla mår bra av musik. Googlat och kollat vilken musik som var inne när vi brukare var unga. Så nu får jag hålla till godo med danzmuzik. Alla dansband med självaktning i slutet av 1900-talet hette något med z. Innan jag kom på att jag kunde ta av mig apparaterna fick jag höra ”De sista ljuva åren” och ”Gråt inga tårar” till leda. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att överklaga heller. Alla får inte samma musiksmak per automatik av att gå i pension. 

Jag är äldst på den här avdelningen, så pass gammal att jag växte upp med Donovan, Joan Baez, Simon & Garfunkel och Beatles. Sånt vill jag höra. Minnas musikfestivaler med ”Love & Peace” som motto. Ja, 60-talet, det var tider det! Kärleken släpptes fri och vi ungdomar ägde världen, barfota var vi ... Men ”jätteproppen Orvar” som fyrtiotalisterna kallades, den har lösts upp. De som finns kvar av alla radikala som stod på barrikaderna orkar inte klättra upp på några barrikader längre, och minns inte ens vad de i så fall skulle göra när de väl kom dit.

I morgon fyller jag 92 år. Då kanske mina barnbarn och deras barn fejstajmar med mig - mina barn brukar påminna dem. Det skulle vara intressant att se hur de ser ut IRL som vi sa när det var nytt med mobiler. Men de flyger och far över hela världen nu när alla har tillgång till egna persondrönare.

Det var länge sedan jag träffade någon i min familj, de kanske tror att ålderdom smittar eftersom de inte vill komma hit. Och det gör det ju! Förr eller senare drabbas alla som överlever av samma åkomma: Ålderdomen.

Majsan, 92 

Äldreomsorg 2043

På försommaren 2023 fick Folkbladet frågan från Norrköpings kommun om vi ville vara partners i en novelltävling om framtidens äldreomsorg. Det ville vi mycket gärna. Över 80 bidrag kom in. Juryn stod inför svåra beslut när de skulle välja ut tre vinnare. Dessa bidrag publicerades i Folkbladet 9-11 november 2023. Vi kommer att publicera ett antal av de övriga novellerna här i vår Söndagstidning. Dagens novell är författad av Marianne Bokblad i Söderköping.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa