Det är en spännande utgivning vars innehåll utgörs av spökhistorier från några av Östergötlands slott och andra "hemsökta" platser. Museet har en pedagogisk avsikt med utgivningen av de mörka sägnerna från Östergötland. Så långt det är möjligt tänker sig författarna att samköra sägnerna/spökhistorierna mot de historiska källorna för att avgöra vad som är "sant" i någon mening.
Jag har läst boken om det mörka Östergötland med stor behållning. Kapitlen är välskrivna och museet har lagt ner tid och pengar på att rekonstruera gamla foton och illustrationerna - inte minst de vackra kartorna över Östergötlands mystiska platser - ger verkligen ett mervärde åt läsarna.
Boken är utgiven i samarbete med Visit Östergötland och med bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapets understödsfond, Westman Wernerska stiftelsen för forskningsbidrag samt Östergötlands fornminnes- och museiförening.
Stora delar av Östergötland är representerat i boken. Många slott och herresäten förstås; där passar det ju bäst för osaliga slottsfruar att gå runt och skramla och stöka på nätterna. Men där finns också ett lite småsorgligt kapitel om "Knektträtan i Kärrebo" och ett par mer brutala kapitel om skarprättare som "Bödeln på Susakullen" och "Stegelkärret i Kvillinge". Kapitlen om avrättningsmetoderna i Kvillinge och om Östergötlands siste bödel Petter Steijnech som bodde bland statarna i Susenlängan någon mil söder om Vadstena är inget för den blodkänslige. Sett med våra ögon så skedde det "ofattbara grymheter och omänskliga händelser" när dömda människor skulle bringas av daga. En viss "humanisering" var på ingång i den tidens brottsbalk. De dödsdömda slapp allt oftare att plågas, misshandlas, brännas och/eller stympas före sin död. De värsta vidrigheterna mot de dömda vidtog efter att de halshuggits.
Vi ska komma ihåg att hela samhället var oerhört brutalt. De som dömdes till plågsamma dödsstraff hade ofta själva plågat ihjäl människor. Och människor i allmänhet var skyddslösa inför rövare, sjukdomar, skatteindrivare, fattigdom och inför de egna kungarnas härnadståg och maktkamper.
Det var ett mörkt Östergötland. Som det är lärorikt att ta del av och förstå. Som det sägs i efterordet av Anja Praesto: "Magin finns fortfarande kvar" ute på de platser vi besökt. Så är det.