De styr regionen
– Det blir väldigt spännande om jag blir invald. Men det är inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag har visserligen varit medlem i MIljöpartiet länge men inte gjort något väsen av mig förrän nu. I höstas skrev jag ett mejl till partiet i Norrköping och sa att jag ville nominera mig själv. Sen fick jag flest röster i medlemsomröstningen och nominerades som första namn av distriktet, berättar Linda Sundregård med stolthet. Däremot var det inte helt populärt bland de etablerade politikerna i partiet att de själva flyttades ner på listan. Påtryckningsförsök gjordes att hon skulle avstå sin plats men hon stod på sig.
– Jag vill det här och jag har alltid varit väldigt envis. Till en del är det nog ett arv från pappa men jag har en funktionsnedsättning som påverkat mig genom livet och som gjort att jag alltid valt att inte ge mig, säger hon.
Linda Sundregård föddes med en halv vänsterarm. Hon har dysmeli, en missbildning som slår slumpartat mot nån lem utan ärftliga faktorer. Varje år föds ett sextiotal barn med dysmeli.
– Det är klart att detta påverkat mig. Jag har använt protes sedan jag var tre månader. Ibland bara en kosmetisk men ibland också en myoelektrisk arm med en fungerande hand. Under tonåren var den jobbig för den är stor och klumpig och jag utmärkte mig när jag inte ville utmärka mig. Nu har jag ett mer avspänt förhållande till min arm.
Vi har slagit oss ner på verandan till familjens grönmålade trähus i Ringstadmo där hon, hennes man och elvamånaders pojke bor sedan fyra år. På baksidan låter det en del. Familjen håller nämligen på att bygga en swimmingpool på en del av tomten. En miljöpartist med pool?
– Vi har solceller på taket, vi kör en elbil och har valt att inte flyga. Istället unnar vi oss att kunna bada här hemma, säger hon.
Linda Sundregård har ingen politisk tradition att falla tillbaka på hemifrån. Hon växte upp med föräldrar och en storasyster och ingen har visat ett politiskt intresse.
– Vi pratade sällan politik. Det har mer varit så att jag fått uppmuntra dem att rösta. Intresset kommer helt och hållet från mig själv. Mig passar ett parti som varken är uttalat vänster eller höger. Och miljön har varit ett intresse sen jag gick på skogsmulle.
Så om hon kommer in i regionfullmäktige är det inte i första hand de rena sjukvårdsfrågorna som intresserar henne. Hon vill satsa på de regionala utvecklingsfrågorna. Samhällsplaneringen i ett hållbart perspektiv, till exempel när det gäller kollektivtrafik, kultur, kompetensförsörjning och annat. Där kommer hennes utbildning som miljövetare, lärare och företagsekonom till mer nytta, menar hon.
Ja, just det. För miljön är inte bara ett fritidsintresse. Hon har skaffat sig en bred utbildning inom miljöområdet. Stora delar av yrkeslivet har hon dessutom jobbat med miljö- och hållbarhetfrågor inom offentlig förvaltning. Om man undantar en tid på försäkringskassan.
– Men jag gjorde också en avstickare 2016 och utbildade mig till folkhögskolelärare. Jag var trött på att hela tiden acceptera vikariat och hatta runt både mellan jobb och olika städer. Under tio år bodde jag på tio olika platser. Så efter utbildningen fick jag jobb på Marieborgs folkhögskola. Jag kom dit mitt under flyktingkrisen och allt fokus lades på att utbilda människor som har svenska som andraspråk. Det var tuffa år både arbetsmässigt och privat så efter en tids sjukskrivning återvände jag till hållbarhets- och miljöfrågor istället. Nu har jag ett fast jobb på länsstyrelsens miljöenhet i Nyköping.
Att det var tufft också privat under de där åren berodde på att Linda och hennes man kämpade med att få barn. Nu finns lille Teo efter så många försök att de till slut fick betala en privat klinik för IVF-behandlingen. Detta eftersom de tre försök som sjukvården bjuder på inte lyckades.
Så när jag ber henne att rangordna frågor hon vill engagera sig i om hon blir invald finns också förlossnings- och kvinnohälsan med. Och hur vården ska tackla den ofrivilliga barnlösheten när de tre IVF-försöken är över. Att få privat hjälp är dyrt, mycket dyrt och få har råd.
– Och det är klart att min erfarenhet av hur barn med funktionshinder plötsligt inte längre syns i vården när de blir vuxna också engagerar mig. Där kan vården bli bättre.