Det verkar som att den utmärkta nivån som ”Apornas planet: (r)Evolution”, den första i den här serien hade inte kommer att nås igen. Lika bra att förlika sig med faktum när du ska se den tredje. Dess djupa reflekterande har inte kunnat återskapas. Idén har grusats lite och följande filmer fokuserar på strider utan märkbar intelligens. Ironisk nog har alltså filmseriens intelligens minskat i takt med att apornas ökat.
”Apornas planet: Striden” lyckas i alla fall bättre än föregångaren ”Apornas planet: Uppgörelsen”. Striden har renodlats, det finns en sammanhängande tråd och underhållningsvärdet är ganska högt. Två timmar och tjugo minuter känns inte riktigt så många. Jämfört med mittenfilmen är avslutet ”Striden” en återhämtning. Förvisso är det lite väl många referenser till krigsfilmer. Hur håller filmen då som krigsfilm när den positionerar sig så tydligt i genren? Dugligt. Klart inte fantastisk. Lagom berörande men ändå imponerande.
Apornas perspektiv är nu förhärskande, på gott och ont. Människorna har nämligen mest förpassats till ointressanta klyschor. Att få nyans där, tillgång till deras djup, tillgång till känslan de har inför allt som händer släktet vore givande. Vi får enbart ett par meningar från Woody Harrelsons rollfigur Översten. Ändå utspelar sig ”Apornas planet: Striden” endast 15 år efter att människors experiment att leka gud gick fel. Det är ett tillräckligt kort tidsspann för att påverka människorna mer än bara stridslystnad. Känslan av undergång och förlust, att släktet ska dö ut, är alldeles för fascinerande för att förbises men det har filmmakarna ändå valt att göra. En enda mans reaktion på slutet är inte tillräckligt speciellt eftersom vi enbart ser resultatet av hans sätt att hantera saker.
Historiemässigt börjar filmen i en kamp där de sista soldaterna försöker sig på att döda apor. Primaterna är överlägsna men ledaren Caesar är också barmhärtig. Han skonar de överlevande som får agera fredsbudskap till översten. Något som han mottar med att komma dit och mörda medlemmar ur Caesars familj. Det förvandlar Caesar från fredsmäklande ledare till hämndlysten varelse.
Stundtals är ”Apornas planet: Striden” en biblisk historia. I dessa stunder fungerar den som bäst egentligen. Historien återupprepas men människan får snart inte vara med. Människan har förstört för sig själv, men inte riktigt på ett så apokalyptiskt sätt som vi trott. Kärnan var en vilja att bota sjukdomar. Spiken i kistan däremot, den slår vi in själva.