När dåvarande stadsantikvarien Hanna Domfors fick reda på att saneringen var aktuell begärde hon att en antikvarisk förundersökning skulle göras av platsen för att säkra de spår som finns av den svunna tiden. Och den utredning, som har gjorts av Fredrikssons arkitektkontor i Norrköping, har blivit en spännande berättelse om kajen som nu ligger där övergiven och är på väg att vittra sönder. Men underökningen mynnar ut i att den historiska platsen förtjänar att bevaras åt eftervärlden. Något sådant beslut är dock inte fattat än. Den stora förorening som ligger på platsen behöver tas bort först.
En gång var den centrum för en förindustriell epok med stor betydelse inte bara för vår del av världen. Kanonerna som tillverkades på Finspångs bruk som var en eftertraktad vara också utanför Sverige. Men för att vi ska komma dit måste vi börja redan på 1300-talet.
Då finns det nämligen belägg för att området var ett maktcentrum för stora delar av norra Östergötland eftersom resterna av ett medeltida slott finns på ön Ringstadholm som ligger alldeles i närheten av kajen. Slottet byggdes redan på tidigt 1300-tal och spår visar att en anlagd eller naturbildad hamn fanns intill Fiskeby.
Men de första riktiga beläggen för att Kranakajen existerade som lastplats med en kran dyker upp först kring 1650 under Louis de Geers tid i Östergötland. Men man tror att hamnen alltså är mycket äldre.
Det var redan 1570 som Vasasönerna beslutade att satsa på Finspångs bruk för att tillverka krigsmateriel men ingen visste särskilt mycket om hur man skulle gå till väga. Experthjälpen hämtades från Nederländerna och Louis De Geer kom till Sverige. Och då gick det fort till att bruket blev Sveriges största med monopol på kanontillverkning. Så här skriver man i den antikvariska utredningen:
– Louis de Geers betydelse för Sverige industrialisering tillika framväxten av Finspång och expansionen av Norrköping är omisskännlig. Från trakterna kring Finspång har man fraktat ned både förädlade metallprodukter, vapen, råmaterial och bränsle mot Norrköping via Fiskeby. Kajen har av allt att döma haft en nyckelroll i infrastrukturen för svensk vapenindustri under 300 år, från 1500-talet och till 1800-talets slut.
Kanonerna landade på Kranakajen och transporterades sedan till Norrköpings hamn som låg vid det som idag kallas Kanontorget (passande namn) alldeles intill gångbron vid Strömsholmen. Från Kranakajen transporterades kanonerna på vagnar som drogs av dragdjur som oxar. På Kanontorget står nu en kopia av kranen som finns vid Kranakajen. Kranen som Louis De Geer lät bygga vid Kanontorget där kanonerna lastades på handelsskepp finns inte kvar.
Finspångs monopol lunkade på genom århundradena och nya ägare tog efter hand vid bruket men så fick man konkurrens från främst Bofors bruk och monopolet bröts. Ägaren vid mitten av 1800-talet hette Carl Edvard Ekman. Han förstod faran och beslutade att transporterna av kanonerna måste effektiviseras för att man skulle stå sig i konkurrensen. Båttransporterna till sjöss hade mekaniserats med ångdrift redan på 1840-talet men från kajen in till Norrköping var det fortfarande oxdragna vagnar som skötte transporterna. Planerna på att bygga en järnväg – en av de första i landet – tog form och 1854 kunde transporterna börja med järnbanan som man kallade den då. Vagnarna drogs nu av de betydligt snabbare hästarna och sträckningen av järnvägen var den samma som den väg som redan fanns. Det vill säga att spåren landade vid Kanontorget i Norrköping. Samtidigt moderniserades Kranakajen och en ny kran togs i bruk. Den som fortfarande står kvar vid kajen.
Men det blev samtidigt början till slutet för Kranakajen då anläggandet av Östra stambanans järnväg mellan Katrineholm och Norrköping kom igång1863. Kajen flyttades snart till Eksund och den hästdragna järnvägen såldes och revs upp. Transporten till hamnen vid Kanontorget blev genare och snabbare. I början på 1900-talete blev sedan också Finspångs bruks saga all när Bofors köpte upp tillverkningen och 1910 -11 avvecklades kanontillverkningen helt.