Men vi börjar berättelsen om frivilligsamordnaren Johanna med hennes tid på flyktingboendet. Johanna jobbade där i närmare två år. 15 nyanlända unga pojkar från Afghanistan, Eritrea och Somalia placerades på ett vandrarhem utanför Norrköping under den dramatiska flyktingvågen hösten 2015. Bara någon vecka efter att hon börjat extrajobbet slutade verksamhetschefen och hon erbjöds att ta över trots att hon bara var 27 år. Efter en viss betänketid bestämde hon sig för att anta utmaningen.
– Det var ett bra boende och fantastiskt fina pojkar. Varje kille hade ett eget rum med dusch och toalett, vilket skapade en lugn atmosfär. Jag träffar flera på stan idag och de har etablerat sig med jobb och bostad. Jag känner mig stolt varje gång jag träffar någon. Jag har fått vara med och bidra till att det har gått bra för dem, säger hon.
Johanna menar att de var fokuserade på att lära sig det svenska samhället och gå i skolan. Att passa in. Hon berättar en underbar historia om en av pojkarna som kom in på hennes kontor en eftermiddag efter skolan:
– "Jo, Johanna, man pratar inte med folk i bussen va?" Frågade han. Han hade försökt men kände att det inte var rätt. En annan gång kom han med ännu en fråga: "Man sätter sig inte bredvid nån på bussen heller, va?
Under tiden på boendet kände Johanna att de positiva bilderna av ungdomarna inte kom fram. Hotbilden utifrån innebar att man helst inte fick låtsas om att man fanns:
– Vi fick inte ha några skyltar utomhus. Vi var helt anonyma. Debatten ute i samhället handlade bara om negativa saker kring de ensamkommande. Jag ville skriva en debattartikel för att få berätta om våra pojkar. Men det gick inte. Hotbilden ansågs för hög.
Johanna tyckte att det var bra att hon hade sin arbetsplats på boendet och inte placerades som chef någon annanstans. Det innebar att hon mötte pojkarna varje dag och kunde lyssna till deras berättelse. Hon minns speciellt pojken som berättade att han inte hade fått säga hej till sin mamma när han flydde. Sådant griper tag.
Egentligen har jag bett att få träffa Johanna Forsell för att få veta lite mer om personen som under de senaste åren dragit igång en rad nya aktiviteter på Frivilligcentralen. Det har gjort att allt fler både unga, medelålders och gamla söker sig till det lilla huset vid Fröbel på Södra promenaden. Här spelar 80-åriga Greta ett spel med 26-årige Ahmed under spelkvällen. På tisdagseftermiddagarna möts ung och gammal, ensamma och hela familjer till Öppen tisdag. Då sitter man bara och pratar och fikar. En kväll i månaden är det pyssel- och hantverksträff där man tar med sig eget pyssel eller får material på centralen. Några kvällar är det filmvisning. Och på julafton blir det En jul tillsammans i lokalerna. En gång i månaden har man gemensam frukost bara för dem som jobbar som frivilliga på centralen. Till de andra verksamheterna får vem som helst komma och man behöver inte vara medlem i föreningen heller. Alla är välkomna.
Tidigare har Frivilligcentralen mer varit känd för språkcaféet och läxhjälpen som görs i samarbete med biblioteket liksom den omfattande ledsagningshjälpen. De delarna fortsätter också som vanligt.
– Pandemin bidrog till att vi har fått med oss fler unga och medelålders, både som besökare och frivilliga. Tidigare har medelåldern varit ganska hög. Men plötsligt blev många unga och medelålders också isolerade när samhället stängde ner. Man fick behov av kontakt på annat sätt, berättar Johanna.
Johannas är formellt anställd av kommunen. Annars bygger hela verksamheten på frivilliga insatser. Totalt finns 160 frivilliga. De är från 14 till 80 år. Och alla får välja vilken nivå till vill hjälpa till. Både hur ofta och vilket sorts uppdrag man är villig att ta på sig.
Men hur har Johanna Forsell, 35 år hamnat just här? Hon berättar att hon redan tidigt bestämde sig för att hon ville jobba med människor och möten mellan människor från skilda miljöer och sammanhang. Men hon visste inte riktigt hur.
– Jag växte upp i Linköping och engagerade mig tidigt i Rädda Barnens ungdomsförbund där vi bland annat var ute och berättade om Barnkonventionen. Och när jag började gymnasiet valde jag omvårdnadsprogrammet. Under och efter skolan jobbade jag inom både äldreomsorgen och på LSS-boenden. Bra att få använda sig av de kunskaper jag skaffat mig på skolan. Men sedan ville jag plugga vidare och läste tre år på beteendevetarprogrammet i Trollhättan. Där engagerade jag mig också i Rädda barnen och höll i träffar med flickor som gick i åttan tillsammans med en kompis.
Johanna tyckte det var roliga år men när hon var klar ville hon allt flytta tillbaka till Östergötland och Norrköping blev platsen hon valde. Hon fick jobb som verksamhetspedagog på ett alldeles nystartat LSS-boende med fem ungdomar.
– Det var mycket stimulerande att få vara med och bygga upp en verksamhet från grunden. Och fint att se ungdomarna växa genom att ha en egen lägenheten och med stöd få skapa sin egen tillvaro.
Men Johanna ville snart läsa vidare och började plugga på masterprogrammet Human Resources och Management på universitetet i Linköping. Parallellt arbetade hon dessutom på Arbetsförmedlingen. Efter att hon sedan jobbat på flyktingboendet tog hon ett nytt steg i karriären. Under alla år har ju Johanna varit aktiv inom Rädda Barnen så när hon fick erbjudande om att börja på Rädda Barnens regionkontor i Norrköping som verksamhetsutvecklare kändes det som rena drömjobbet.
– Jag genomförde en rad roliga aktiviteter som en familjedag på Kolmården för 80 personer med bussresa, inträde och mat sponsrat av några företag så alla kunde njuta en hel dag där.
Efter två år fick hon erbjudande om att bli frivilligsamordnare och det kunde hon inte tacka nej till.
Man undrar ju också om Johanna hinner med något annat än att engagera sig Frivilligcentralens alla projekt. Men jo då. Hon bor i ett litet radhus på två rum i centrala stan tillsammans med katten Doris 11, år.
–Jag åker gärna ut till sommarstugan i skärgården eller träffar min familj, speciellt mina brorsdöttrar. De är de bästa jag vet. Sen tränar jag gärna men uppskattar också lugnet i att bara vara hemma själv. Men på jobbet älskar jag att ha människor omkring mig, säger Johanna Forsell.