Vid sekelskiftet 1900 var Norrköping Sveriges fjärde största stad och hade självkänsla och ambitioner. Utställningar var den tidens sätt att visa upp sig. I Stockholm hade den stora Allmänna konst- och industriutställningen blivit en stor succé 1897 och nationella utställningar hade sedan dess arrangerats i Örebro, Gävle och Helsingborg.
På hösten 1903 inleddes planeringen av Norrköpingsutställningen. Oscar II tackade ja till att vara utställningens högste beskyddare och ordnade dessutom statliga anslag. Ordförande för förvaltningsutskottet blev disponent Axel Swartling, som var stadsfullmäktiges ordförande och talman i riksdagens andra kammare. Tidigt beslutades att utställningen skulle förläggas på och söder om Syltenberget.
På det 100 000 kvadratmeter stora utställningsområdet uppfördes en rad väldiga byggnader: Industrihallen och Konsthallen ritade av Carl Bergsten, Maskinhallen och teatern Thaliatemplet av Werner Northun. Toppen av Syltenberget sprängdes för ge plats åt den fashionabla huvudrestaurangen.
Från Östra Promenaden anlades en allé med hundra nyplanterade lindar och en tillfällig spårvagnslinje drogs fram till entrén. Det skrevs till och med en särskild marsch som skulle uruppföras vid invigningen: ”Lefve Norrköping!”.
Den officiella utställningsaffischen målades av en av tidens stora rikskändisar, konstnären och författaren Albert Engström, som hade studerat vid Norrköpings högre allmänna läroverk. Den färgglada jugendaffischen visade vattenfallet vid Gamlebro, fabriksbyggnader – och två unionsflaggor eftersom den hann tryckas innan unionen med Norge upplöstes.
Vid invigningen den 1 juni var kung Oscar II sjuk, men ersattes av inte mindre än tre prinsar: sönerna Gustaf och Carl samt sonsonen Gustaf Adolf.
Industriutställningen hade fler än tusen utställare. ASEA visade upp en gigantisk dynamo (den största elektriska maskin som tillverkats i Skandinavien), Finspångs bruk ställde ut kanoner och Motala verkstad visade båtmotorer och maskinritningar. En lång rad andra tekniska nymodigheter förevisades: turbiner, pumpar, borrar, vispmaskiner och destilleringsapparater samt Sveriges största snälltågslok, som drogs till Sylten av 20 oxar. Många lokala företagare och uppfinnare var representerade, däribland 15 av Norrköpings yllefabriker som hade en egen paviljong.
I konsthallen visades fler än 900 konstverk av bland andra Carl Larsson, Anders Zorn, John Bauer och prins Eugen. Fotoutställningen ansågs som ”utan jämförelse den yttersta man hittills sett i vårt land” med exempelvis kronprinsessan Victorias foton. Även arkitektur, konsthantverk, hemslöjd, kulturhistoria och fornforskning var representerade.
Ett Skansen i miniatyr byggdes kring torpet Hultet som flyttades från Ingelsta. Där fanns smådjur, dansbana och bondkomiker. Det traditionella blev en uppskattad kontrast till all modern teknik och arkitektur, prins Wilhelm tyckte att Hultet ”var det trefligaste han sett på hela utställningen”.
Moa Martinson var kökspiga i restaurangen uppe på Syltenberget och samtalade vid ett tillfälle med Oscar II. Arbetet under utställningen och mötet med kungen har förevigats i hennes roman Kungens rosor.
De 350 000 besökarna gjorde utställningen till den dittills största i landsorten och uppmärksamheten blev enorm. ”Tidningarna skrev spaltmeter efter spaltmeter om Konst- och Industriutställningen 1906. En utställning som fick extratågen att rulla till Norrköping och kung Oscar och hans prinsar och prinsessor att ta del av härligheten”, skrev Magnus Höjer i boken 1906. På jakt efter en utställning.
Omdömena om Norrköping var genomgående positiva. Det skrevs om ”den vackra industristaden, som var både industri- och företagarvänlig”. Strömmen, planteringarna och skolorna nämndes alltid med särskilt beröm.
I mitten av september var så allt över. Byggnader revs eller såldes, bara huvudrestaurangen blev kvar – ända fram till 1950-talet. Lindallén omplanterades senare vid Folkparken, Hultet flyttades till Kneippen och blev en populär nöjes- och djurpark, spårvägen revs upp.
Magnus Höjer hittade få minnen från den stora utställningen 1906: den av Moa Martinson beskrivna trappan upp till restaurangen, enstaka byggnader på olika platser, vykort och souvenirer. ”Framför allt lever dock minnet hos norrköpingsborna, berättat genom generationer, minnet av sommaren, då det var lördag hela veckan.”